Kaffe har jag, men ingen teve. Det är tur.
Coffee and tv med Blur är däremot ett väldigt bra soundtrack till vissa scener i min roman. Leta upp den på Spotify själva, era lata jävlar, jag orkar inte länka. Dessutom borde ni ju redan ha sparat min skrivspellista från ett tidigare inlägg och då finns den där.
Egentligen är den för poppigt gullig för mig, om det inte vore för några få toner någonstans i mitten som låter som en Red Hot Chili Peppers-låt jag en gång älskat men nu för mitt liv inte kan komma på vilken det är. Någon på Stadium Arcadium i alla fall, det bästa Red Hot Chili Peppers-albumet, som jag lyssnade på en hel september när jag var fjorton år gammal och var olyckligt förälskad samtidigt som jag på kvällarna ritade skelett i mängder som en del av ett bildprojekt.
Ni kanske undrar vart jag vill komma med det här inlägget.
Här kommer grejen: jag försöker nog inte komma någonvart alls. Min produktionstakt nu är äntligen tillbaka till vad den brukar vara när jag skriver bok. Det tog mig flera månader att ta mig igenom låsningen och skrivkrampen och känslan av att NU NÄR JAG HAR TAGIT MIG TID BARA FÖR DETTA MÅSTE JAG SKRIVA ETT MÄSTERVERK, och därför ska jag bli klar på en månad, så jag bara skriver på boken… redigeringen får komma senare och fixa allting. Men det gör också att när jag verkligen inte vet vad jag ska skriva vill fingrarna fortfarande röra sig, och hjärnan associera, bilder strömmar liksom slumpmässigt och vill kanaliseras till ord och vad är då bättre än att skriva blogginlägg?
Min bok gör mig skrämd och förvirrad för i den här produktionstakten och utan rigorösa förberedelser (vilket jag aldrig orkar göra när jag skriver. för då försvinner glädjen i det) är det nästintill omöjligt att få något helhetsgrepp om det.
Jag har varit med om det förut. Jag minns inte om de böckerna blev bra. Jag är så självkritisk att det är omöjligt att veta.
Det kommer bli en otorligt häftig känsla att läsa igenom vad jag har skrivit sen, dock. I grova drag vet jag förstås vad det handlar om, men det går så snabbt och så instinktivt att mycket av det jag skriver är bortglömt så fort det är färdigt. När jag är klar med min dagskvot på 4000 ord stänger jag av datorn, gör andra saker, och kopplar bort hela den verklighet jag går in i när jag skriver romanen. Nästa morgon känns det som om det var år sedan jag sist höll på med boken. Jag minns över huvud taget ingenting.
Jag älskar skrivandet.
Jag gör faktiskt det. Det förvånar mig ofta att det kan vara så viktigt, så naturligt, och så explicit magiskt för mig. Orden.
Nästan så man hoppas på att inte komma in på läkarlinjen i vår. Ha ytterligare ett halvår av sådana här extatiska tillstånd av författarskap.
I ordproduktion, mina vänner, finns den totala harmonin.
Bara så ni vet.
No Comments