Åh, i natt drömde jag att jag skällde ut en tjej som gick i min klass på högstadiet. Inför ungefär halva vår gamla högstadieklass. Eller nej, inte skällde ut, faktiskt. Jag lyckades bara påpeka uppenbara fel i hennes resonemang, på ett sätt som gjorde att jag vann diskussionen – men fyndigt, elegant, på ett sätt som fick sympatierna på min sida och fick alla att skratta.
Det var lite som att hon var samma person som alltid. Samma bullriga självförtroende, självförhärligande och självhävdande. Men jag var inte samma taggiga rädda och konstiga person. Jag var den smarta typen som plötsligt vågade visa alla de roliga sidorna jag egentligen har.
Det var så otroligt tillfredsställande.
2 Comments
Det låter lite americanized. Att man plötsligt konfronterar Miss wannabe-perfect och får med sig alla på sin sida. Var det så?
Nja, inte riktigt, ändå. Hon var inte tillräckligt amerikansk på det sättet. Inte så mycket en high school-stereotyp som bara en… speciell person, på många sätt. Hah.