En sak som bekymrade mig när jag var liten, var tanken på att gifta sig. Inte för att äktenskapet i sig skrämde mig (även om det nog skulle ha gjort det, ifall jag verkligen reflekterat över det), men på grund av bröllopsklänningen. Jag visste att jag skulle leta och leta efter den perfekta klännigen och sedan, dagen efter mitt bröllop, skulle jag gå förbi en butik och se en ännu snyggare klänning än den jag haft.
Semlor. De är lite som bröllopsklänningar. Det fluffigt vita, de elegant rundade formerna, kombinerade med en ljuvlig sötma.
Eller kanske är semla bara som det önskade äktenskapet. Gräddigt och extravagant, men med robustare delar för att hålla ihop det i toppen och botten.
Processen där mandelmassan rörs ihop med små semmelbullesmulor skulle också kunna ses som en liknelse för när två människors personligheter långsamt sammanblandas, tills de får perfekt konsistens och smak.
I morgon är det för övrigt Café Liberal, mina vänner! Inga semlor men många fina små kex. Och kaffe. Hör av er till er favorit-Ulrika för mer information. (Den troligaste Ulrika att hysa information om detta är nog dock jag, men eventuellt kan er favorit-Ulrika tipsa er om mig.)
KYSSAR.
No Comments