Alltså det här med musik är ju något jag har nördat så mycket kring att det ibland inte är helt klokt. Jag sitter med mina superspellistor och försöker hitta de perfekta låtarna från de kandensiska mongoindiebanden och smal-electronican som ingen lyssnar på och är galet pretentiös och allt det där.
men det finns en särskild plats i mitt hjärta, en stor och galen och fixerad plats, som älskar platstpop. Älskar det av hela mitt hjärta så att låtar går på repeat i flera timmar tills jag slutligen måste göra en pianocover av det för att få bort det från hjärnan. Ni som följt mig länge minns kanske min besatthet av Manboy, förra året. Som jag ju slutligen också gjorde en cover av och framförde på min spelning i somras, mycket akustiskt och annorlunda från originalet förvisso. Så nu när jag hörde att Saade vunnit melodifestivalen blev jag ju lite nyfiken, onekligen. Ser inte längre på melodifestivalen men var tvungen att gå in och titta.
och… och… och
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! det här är låten som ska gå på repeat i mitt rum hela våren hela våren helva våren jag blir galen jag älskar den! Den ska gå på repeat medan jag pluggar transkription och translation och cellmembraner. Den ska gå på repeat medan jag skriver deprimerande noveller och gråter små pms-snyft över att världen är så märklig på våren. Den ska gå på repeat medan jag dansar omkring i vårkvällarna i min röda hatt på väg ut mot dekadenta excentriska äventyr i norrlandsnatten. Och sedan blir det väl en piano-akustisk cover på den också till sist. Hur skulle man liksom kunna låta bli?
No Comments