Det har varit lite extra viktdebatt i bloggvärlden på sistone. Hanna Fridén och Blondinbella (som jag för övrigt en dag ska skriva ett hyllningsinlägg till, då få andra jag känner uppskattar henne alls lika mycket som jag. Då de flesta jag känner inte uppskattar henne alls…) är några av de som har uttalat sig emot bloggar som till exempel Carolina Gynnings, där hon ger "skinny tips" som bara är något annorlunda paketerad pro ana.
Jag har massor att säga om det här. Eller, egentligen inte om just det här bloggkriget, utan om hela debatten kring ätstörningar. För att det finns så oerhört mycket att säga och tycka om det. Det är inte så enkelt som att säga "dagens ideal är dåligt, buhu buhu, alla modeller är för smala" för det finns så oerhört mycket mer i det hela. Det finns filosofi, moral och etik, och ren politik i det hela.
Men det gör vi en annan dag. När jag inte har så ont i huvudet.
Nu ska jag bara berätta en liten saga.
(Och om jag någonsin ser de svartvita bilderna som thinspiration någonstans – vilket jag faktiskt har gjort en gång, för länge sedan – ska jag telefontrakassera den thinspirationmakaren tills han eller hon går under.)
Det var en gång något som kallas ensamhet, förtvivlan och desperation. En längtan efter att försvinna, en längtan efter att vinna och samtidigt efter att gå under.
Det var en gång sommaren 2006, och jag var snart fjorton år gammal, och jag såg ut såhär:
Och jag gick promenader i timmar och var livrädd för socker och kanske egentligen det mesta som var ätbart, och jag kände mig ungefär såhär:
… Det var en gång en massa saker. En massa olika, väldigt bra, saker som hände mig. Och känslan av att det finns saker i världen som det är för tråkigt att gå miste om. Som morotskakor, och människors leenden, och energin i ens huvud när inte hela världen handlar om vad man äter, eller inte äter.
På ett år gick jag upp tolv kilo.
Och i stället såg jag ut såhär:
… och mådde… såhär: :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D
7 Comments
Gud vilket fint och pedagogiskt inlägg.
men tack,
härligt med sommar 🙁
gulliga bilder!!
Jag har funderat på att kommentera på detta inlägg men det har känts så dumt för min första reaktion var nåt som kanske är lite dumt att säga men jag antar att jag kan göra bort mig om du är medveten om att jag vet att jag gör det själv.
Du är SKITSNYGG på de första bilderna. Inte som i att "åh gud vad har hon gjort med sig själv sen dess" för jag hänger verkligen inte upp mig på att människor ska ha under tjugo i BMI, det var bara min allmänna reaktion.
Sedan kan det ju diskuteras huruvida du uppskattade dig själv då jämfört med nu, jag har fått intrycket av att du aldrig slutade eller kunde se att du själv var vacker och det är väl i allmänhet det som gör att du borde vara hälsosamt klämbara Ulrika istället, som också är ett bildskönt motiv, fast ett lyckligt.
Jag älskar för övrigt hur prickigt är ett återkommande tema i de flesta av dina bilder. Och blåklockan.
Den vita kjolen med prickar är JÄTTEFIN! Var har du fått den ifrån 😮
🙂 jag tänkte just säga den äckligaste klichén någonsin om hur ditt leende gör dig så otroligt mycket vackrare än att gå ner kilon. Men det var idiotiskt, för det skulle insuinera att jag skulle tycka att du var vackrare om du GICK ned kilon, och att det bara var i den relativa aspekten (ursäkta orden?) som du blev vackrare av ett leende. Och fejkle är ju vad man alltid kan göra, eller hur?
Ja, det jag verkligen vill säga är att du är ju så otroligt mycket snyggare NU. Och det är inte bara någonting jag säger eftersom jag självklart inte vill att du ska dras med idiotiska ätstörningar, FRAMFÖRALLT INTE NÄR DU ÄR SÅ JÄKLA MYCKET SEXIGARE NÄR DU INTE ÄR SÅDÄR SMAL!? Du ser ut som en liten flicka? Du har en kropp som en tolvåring, och visst, en jättesnygg tolvåring men snälla, kvinnor har former, former är supersupersupersexigt och det vore bara idiotiskt att tycka någonting annat förutom om man är typ en pedofil. Du har rumpa, du har bröst och det är så otroligt mycket snyggare än att se ut som att man går i sexan (eller för vår del sjuan). Så STÅ PÅ DIG: KVINNORNAS RÄTT ÄR ATT FÅ HA EN RUMPA.
Och om du glömmer dig och tänker på att det är snyggt att inte ha dem, tänk på hur sund Siri är i sin önskan och tänk på hur sexigt det är på henne i jämförelse med om hon skulle svälta sig. Så det så.