att skriva

Morfin

februari 12, 2009

Vet inte vad jag tycker om det här. Alls. Lite hafsigt, kanske. Det är väl upp till eventuella läsare att avgöra, i och för sig.

Morfin

Du frågar om det här är vad jag ser som den slutliga ensamheten. Om det är det här jag talade om, då, en gång för mycket länge sedan. Jag ler, sluter ögonen, och trycker din hand mellan mina. Vet inte längre om jag ler för att du minns, för att du minns fast det är så länge sedan, eller om det är det faktum att fastän du minns rätt så har du fel nu. Eller kanske ler jag bara för att jag älskar dig. Det enda som verkligen bekymrar mig med situationen. Att jag är rädd att du inte ska förstå att jag fortfarande älskar dig.

  Det finns beslut man måste fatta, även fast de bränner i magen. Beslut man tillbringar en livstid med att önska att man kunde ha gjort annorlunda, fast man vet att man aldrig hade kunnat göra dem annorlunda. För att hade man tänkt annorlunda hade man aldrig orkat leva. Man hade aldrig orkat klara av det ytterligare ett tag till. Det här är den sortens beslut, min vän. Kanske vill du invända, jag kan redan nu se det i dina ögon, fast det vore en för stor ansträngning för mig att tala, att förklara allting för dig om beslut och mekanismerna bakom dem, men dina invändningar, förlåt mig, kan inte bli annat än naiva. Tro inte att jag ser ner på dig för det. Det är den sortens naivitet vi alla måste hjälpa oss själva att känna ibland, för att livet gör för ont annars. Men jag säger dig bara att jag vet så väl att dina invändningar handlar om att jag inte alls har valt att leva. Jag kan höra dig säga att alla mina val bara har handlat om att dö. Och det är här du måste tillåta mig att förklara hur fel du har, min älskling. För det är skillnad på att leva, och att överleva. Överlevt har jag gjort länge nu. Överleva skulle jag kunna göra ytterligare månader, kanske år. Men det är livet jag vill åt, det är dess sista darrande droppar jag vill pressa ut. Som det sista man klämmer ut ur en tandkrämstub, som de där kaviarreklamerna du brukade älska för vad som känns som en livstid sedan. (Besvärar det dig? Uttryck som det där? För en livstid sedan, jag är så hungrig att jag kan dö. Skrämmer det dig? Linjerna mellan liv och död? För det är inte du som ska bli rädd för det, min älskling. Det är du som ska le och njuta av allt det som kallas vardag, vanlighet, enkelhet. Kanske är det vad jag verkligen skulle vilja be dig. Att inte låta varenda liten småsak i ditt liv från och med nu handla om liv och död, död och liv. Det skulle kväva dig, och du vet det. Egentligen vet du det lika väl som jag.)

  Den slutliga ensamheten, frågar du. Ett land dit jag inte tänker ta dig med mig. Ett beslut jag aldrig frågade dig om. Ett beslut jag aldrig ens gav dig möjligheten att låtsas vara delaktig i. Och jag lovar dig, hade jag orkat, min älskling, hade jag vågat, hade jag låtit dig skrika ut din frustration tusen gånger om. Jag hade nickat och lyssnat och förklarat. Men jag har överlevt så länge nu, och jag kan inte. Jag har överlevt så länge nu, men jag vill inte. Det finns beslut man ångrar en hel livstid, det finnas beslut man fortsätter vara övertygad om till dess man tar. Det finns beslut som handlar om värdighet och det finns beslut som handlar om att slippa smärtan, det utdragna lidandet, den darrande förvandlingen, den vibrerande förnedringen i att långsamt degraderas till något som knappt kan definieras som en människa.

   Jag vill inte vara din darrande förruttnelse, min älskling.

   Jag vill vara din darrande, älskande, sökande människa.

   Mitt beslut har aldrig handlat om något annat.

Dina läppar brinner under huden nu älskling, när allt annat av min kropp har försvunnit och de senare ska obducera den, inte mig längre men den, min kropp som inte längre är jag, då är allt de ska se dina läppar som ligger under varje del av mig som genomsyrar varje organ. Det är viktigt att du vet det här. Det är så viktigt att det nästan gör ont. För de kommer fråga dig om det är dina läppars fel, de kommer fråga dig om du tror att det är dina läppar som gjorde mig sjuk, min skönhet, och när de frågar dig det ska du spotta dem i ansiktet och säga att tror de det vet de ingenting om det där de kallar kärlek, tror de det vet de ingenting ens om sjukdomar, de vet ingenting om de verkliga parasiter som darrar under huden på oss. Och du ska skrika åt dem att de är lögnare och idioter, för dina läppar hade aldrig kunnat göra mig sjuk. Dina läppar darrar under huden på mig nu älskling, din saliv cirkulerar i mitt blodomlopp, och det är äckligt, det är fruktansvärt äckligt om man har ett sådant kontrollbehov som jag, men det är delar av dig och min kropp hade aldrig kunnat stöta dem ifrån sig.

  Dina händer darrar i min hjärna nu, skönhet, de hade aldrig kunnat göra något annat. När jag dör vill jag att det sista jag tänker på ska vara håret på dina knogar och ärren på din rygg och strukturen av huden i din panna under mina fingertoppar; varje del av dig är erotik och varje del av mig har längtat efter dig i månader, år och dagar nu för ju svagare jag blir desto mindre klarar min kropp att röra vid dig och läkekonsten har lärt sig att hålla mig vid liv utan dig, utan allting som vanligtvis kännetecknar vettig värdighet, men den har inte lärt sig att låta mig leva.

  Mina lakan här doftar inte som du.

  När du är här och din hud kommer nära min doftar du inte längre hem, utan främling. Jag ryser och undrar vad fenomenet främling gör intill min hud. Jag ryser och undrar hur så kort tid kan vara så lång, hur så lång tid kan vara så kort, och hur tiden kan rinna ifrån mig så hastigt att jag inte längre minns din kropp mellan dina besök.

  Du säger till mig att om det här är min ensamhet, då ska du vara ensam med mig. Den eviga ensamheten jag alltid pratar om. Jag sa alltid till dig att som människa är man en ensam varelse, det ligger i vår natur, eller kanske bara i hur hela världen är uppbyggd, och det svider, det spränger sönder oss. Jag tror att jag till och med kan ha sagt till dig att det är de t som är döden. Att det är vad som leder fram till den. Vi är så fruktansvärt ensamma, älskling, visst brukade jag säga det? Så fruktansvärt ensamma att till slut klarar vi inte längre och det är då vi faller sönder. Alla världens vetenskapsmän har fel, om och om igen har de fel. Det är inte genetiska begränsningar och åderförkalkning som hindrar oss från att leva i en evighet, det är bara det faktum att ensamheten dödar oss för att vi alla till slut är fullständigt utlämnade inför den.

  Du sa inte att jag var klok. Det var inte din sak att säga. Men du sa att ensamhet var ett överskattat fenomen och du drog mig till mig och höll min kropp mot din i ren fanatism. Och jag vet inte om det lindrade min ensamhet. Men jag tror och jag antar att det lindrade min desperation.

… som när dina händer pressar mina, emellan sig, älskling. Min älskling min skönhet, om allt jag har kvar nu är ensamhet och desperation, så kan du i alla fall lindra den blödande desperationen, och kanske tar jag tillbaka vad jag sa om ensamhet, älskling. Jag tar tillbaka vad jag sa om ensamhet, min skönhet, för den är i alla fall ett tillstånd, en molande bakgrundsvärk. Men desperationen är knivshugg av gnistrande smärta.

  Du tar udden av den.

… som om det här är mitt sista beslut, min vän, och min sista sanning. Att döden ska inte skrämma dig min vän, åtminstone inte min. Jag har väntat på det. Jag har längtat efter det. En dag ska all smärta upphöra. Av jord är du kommen, till jord ska du åter bliva. Allting faller sönder till slut, det är vår största gåva och vår grövsta förbannelse. Min sista ensamhet är dina händer över min hud. Jag brinner för dig. Och det är det jag önskar att du kunde förstå, fast jag inte längre kan tala, att det jag verkligen har talat om hela tiden, dagar, månader, år. Det är inte längre relevant. Jag behöver inte någon för att lindra min livsdesperation och min fanatiska ensamhetskänsla, jag behöver inte ens någon i vars ögon jag kan glittra.

  Det enda jag behöver är någon, som när jag dör, stryker mina händer och önskar mig trevlig resa.

0

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply sarah februari 12, 2009 at 9:08 e m

    Hej på dig! checka gärna in min blogg! skriver om allt som jag funderar på, saker i världen. Orättvisor, musik, drömmar, kläder m.m 🙂 ha en trevlig kväll:)

    0
  • Reply sarah februari 12, 2009 at 9:08 e m

    Hej på dig! checka gärna in min blogg! skriver om allt som jag funderar på, saker i världen. Orättvisor, musik, drömmar, kläder m.m 🙂 ha en trevlig kväll:)

    0
  • Reply U. februari 12, 2009 at 9:20 e m

    Sarah:

    Hej på dig! Jag funderar också ofta på orättvisor, så jag tror att vi har mycket gemensamt. Jag tänker tex ofta på orättvisan i att vissa föds som sympatiska människor med hög intelligens och icke-spammande-personlighet, som jag, medan andra föds med sådan hopskrumnad och patetisk förmåga att förstå världen omkring sig att de nog aldrig kommer vara förmögna att tillföra den något.

    Det är orättvist, tycker jag.

    Hoppas du får rätt behandling och hjälp mot att du är så oerhört irriterande!

    Ha ett trevligt liv 🙂 🙂 🙂

    0
  • Reply mybadmemory februari 12, 2009 at 11:15 e m

    fint.

    0
  • Reply alexander februari 14, 2009 at 1:41 e m

    mycket bra, verkligen.

    och även svaret. =)

    0
  • Leave a Reply