Sandstorm

Mina judedrömmar har börjat igen.

Våren 2008 drömde jag, vid många tillfällen, att jag var aktivist under andra världskriget. Jag kände mig så fin och bra. Var duktig och skulle smuggla en massa judar från döden.
Och sedan i drömmen dök det alltid upp någon släkttavla. Någon gammal släkting som avslöjade sanningen, något gammalt födelsebevis, som visade att jag också var jude. Att jag inte bara var en altruistisk fantastisk människa och att det jag slogs för inte bara var alla andra, utan faktiskt mig själv.
Det var alltid lika jävla vidrigt.
Man känner sig alltid så himla duktig när man inte själv är drabbad.

Inatt drömde jag att det satt två nazister bredvid mig när jag satt vid datorn, och pratade om hur vidriga judar var, och jag var duktig Ulrika och politiskt korrekt Ulrika och sa ”Nej, nej, dumma nazister, så får man inte säga!”.
Sedan började de dra i mitt hår. Dra och dra och dra.
”Du har ju brunt hår”, sa de dumma nazisterna. ”Du kanske också är jude!”

Och krampen i magen och jag sprang genom mitt hus för att jag visste att när som helst skulle de döda mig de var efter mig precis som allting annat är efter mig och de förökade sig lite som mögelsvamp krälade över huset och kunde när som helst ta över allting.

Mina judedrömmar, mina vänner, egentligen tror jag att de är ganska lättolkade.
De handlar ju om att jag bara är en jävla hycklare.
För att det är inte förrän man upplever något själv.
Det är då man vet hur det känns.

Idag ska jag bli expert på WHO och plugga Ma D tills jag går sönder.