En framgångssaga

Det var en gång en flicka som hette Ulrika. En gång strax innan december månas början blev det slutgiltigt klart att hon aldrig någonsin igen skulle få en människa hon tyckte så fruktansvärt mycket om (tyckte om en vår, och en sommar, och en höst, som snurrade i hennes huvud runt och runt och runt.) Hon lade sig ner på en säng och grät, och hon lagade mat och grät, och maten vände sig i halsen och hon grät för Ulrikan tyckte völdigt mycket om mat och hon tyckte väldigt mycket om att sova men hon tyckte inte lika mycket om att gråta och av de tre så var det bara gråta hon kunde nuförtiden.

Och i magen växte paniken, för en vecka senare skulle hon ha nationellt prov i Matte D. Och hon hade gjort upp noggranna repetitionsscheman med allt hon skulle hinna repetera innan dess för att klara provet, man läste kursen så intensivt, hon hade säkert glömt en massa. Det var klart att hon måste repetera. Men ingenting fungerade. Man satt med pennan och pappret och boken och stirrade i luften och kände det växande illamåendet som en jordbävning i kroppen och ingenting fungerade. Även om det några dagar innan provet började kännas en aning bättre. Som att det hade börjat lätta lite. Som att man kanske orkade räkna litegrann, tillsammans med en vän som är en av de bästa vänner man någonsin haft. (En vän som man, när man alltid umgåtts med den, har ont i magen på grund av för att man har skrattat så galet mycket.)

Kanske att hon pratade med sin mattelärare. Kanske att hon sa Det har hänt en del grejer. Så jag vet inte om provet kommer att gå så bra. Privat liksom, kaos. Jag har inte kunnat repetera det jag velat. Kan man komplettera? Senare? Går det verkligen? och matteläraren var en väldigt bra mattelärare så han sa The private matters matter. och sa att man fick komplettera.

Sedan gjorde Ulrika provet. Tillsammans med 30 g mörk choklad och tre koppar kaffe och Nellie McKay i hörlurarna gjorde hon provet. Och det var så roligt. Så oerhört roligt. För att matte är så roligt. För att matte, tyckte Ulrika, var ibland något av det roligaste som fanns.
Kanske ett MVG, tänkte hon. Kanske till och med det. Eller ett VG. Fast man vet ju aldrig. Det kändes för lätt.

OCH HON FICK NÅGRA FÅ JÄVLA FEL MEN KNAPPT NÅGONTING OCH SKREV ETT AV SINA STARKASTE MVG:N NÅGONSIN SÅ HON HAR ETT JÄVLA MVG I MATTE D FFS OCH HON ÄR FAN DET BÄSTA SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS!

Så nu dansar hon glädjedanser i sitt rum, på sina promenader, i snöstormen, med kaffekopp i handen och frusna jordgubbar i mängder som en strålande belöning för det fantastiska i hennes blotta existens.

Slutet gott, allting gott.