I natt drömde jag att Bea och Manne skulle åka 811:an tillsammans, och vi var tvungna att springa till hållplatsen, men i stället för att gå till Centralen gick vi långt ut i Boländerna, för Bea trodde att det skulle vara bättre. Det var det inte. Det var kallt och bussen vägrade komma och det åkte förbi busschaufförer och skrattade åt oss. Jag frös om fötterna.
Sedan tog jag en 111:a till min ryska, bara för att upptäcka att min före detta psykolog var där. Han var ett slags vikarie, men den ordinarie (helt underbara!) ryskläraren var också där, så han blev väl mer som något slags lärarkandidat. Jag ville visa för honom att jag faktiskt är ganska sjukt bra på ryska, men vi hade plötsligt fått en massa glosor ingen i gruppen någonsin hört talas om. Jag hade ont i magen.
Sedan var jag plötsligt i ett garage, i Stockholm. Eller utanför garaget. Jag hade förvandlats till Miranda Hobbs i Sex and the City, och i garaget stod Steve Brady. Vi hade ett jättestort gräl och jag blev helt förstörd och det slutade med att vi skilde oss.
Jag gick runt på Stockholms gator i ren förtvivlan, och så märkte jag att Steve gick efter mig, så då var jag tvungen att börja springa. Jag hatar när folk går efter mig när jag försöker springa ifrån mina problem. Jag sprang ner i ett café, och såg att de hade en smoothie-lista, precis som restauranger har vinlistor. Jättesofistikerade smoothies, man var tvungen att stå på en väntlista för bord. Jag sprang vidare.
Till slut kom han ikapp mig. Han kysste mig och jag grät. Sedan gick jag därifrån.
blablabla, jag orkar inte skriva ner den intressantaste delen av drömmen, som gick ut på att jag gick runt på franska skolan och låtsades vara en elev som funderade på att börja där, och var bitter över min förlorade ungdom, och över att jag inte är superintelligent, och så vidare, och så vidare.
blablabla, blablabla, blablaBLA. Jag ska redigera roman, äta pasta och plugga Fysik B. Det är viktiga grejer, mina vänner.
1 Comment
Drömmar kan vara allmänt mysko..