sånt som inte får plats i andra kategorier

Knarkbebisen

augusti 2, 2013

Den här parasiten jag har i min mage, den suger energin och all tankekraft ur mig. Den lilla energi jag får kvar tvingas jag förbruka på känslostormar som känns som om jag vore sexton och dessutom åt fyra sorters p-piller, samtidigt. (Jag har aldrig gillat p-piller. Min hjärna klarar bara av kvinnliga könshormoner i ytterst måttliga doser).
 
För att vara någon som just nu är 150% Ulrika, 150% liv, känner jag mig förvånansvärt mycket som en halv människa.
Försöker göra forskning och tar kontorstupplurar som aldrig slutar. Mutar mitt sinne med kardemummabullar och kaffe utan effekt. Skriver att-göra-listor för dagarna som är så simpla av slaget att till och med min zombieexistens ska klara av dem: “1. Slå på datorn. 2. Öppna Matlab. 3. Öppna inte Facebook.”
 
Vet inte om jag är vaken. Vet inte om jag sover. Mina drömmar är så intensiva att de många gånger överträffar verkligheten i spänning, detaljrikedom, action. Om nätterna besöker jag alla jordens länder, förälskar jag mig tusen gånger om, blir jag sviken-hjärtekrossad-världsberömd-vald-till-diktator.
Och köper av outgrundlig anledning “Sveriges äldsta barnvagn, byggd 1919, helt gjord i samma slags porslins om moderna toaletter.” Vad är det för sinne som kommer på sådana drömmar? Jag bara undrar.
 
Man skulle kunna tro att jag vill gnälla, över den här graviditeten som bara gör mig halv. Att jag bara vill säga att det är hemsk och att det är så fruktansvärt synd om mig.
Men det funkar inte så.
För den som någonsin försökt föra ett intelligent samtal med mig, de här tjugo veckorna, är det säkerligen en frustration.
 
Men annars är det såhär (vilket jag har sagt förut): runtom hela jorden knarkar folk hela dagarna för att må typ precis såhär. Bli alldeles sega och hjärndysfunktionella och ibland få lite hallucinationer som är nästan lika bisarra som mina drömmar.
De betalar alltså dyra pengar för det här.
Och de får inte ens en son för besväret.
 
Halvvägs gången nu, tjugo veckor kvar, sedan är vi fyra.
Om jag någon gång under vägen tvivlar på att det är värt det, tar jag hjälp av min stödtrupp:
 
 
0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply