Honeymoon child

(Ungefär så där såg jag ut när jag insåg hur det faktiskt låg till).

 

Kära alla människor, nu ska jag berätta något fint för er.
Det bor en bebis i min mage, igen.

 

Det är nog en av de mer chockartade och överraskande planerade graviditeterna genom världshistorien. Få befruktningar har väl trots allt föregåtts av att en läkare bara några dagar innan tittat på ens livmoder och äggstockar med ultraljud och sagt att här ser han att inget ägg kommer att lossa på ett bra tag, och livmoderslemhinnan är minsann inte så tjock att något ägg skulle ta och implantera här. En dag kanske jag berättar hela historien om hur och varför jag gick och ältade att mina förbannade hormonella obalanser säkert skulle göra att det aldrig blev någon mer bebis och hur jag planerade en massa saker jag skulle göra när jag väntade på att få bli gravid och hur jag började gå på någon lågkolhydratkost för att justerade insulinnivåer skulle kunna göra att jag lättare fick ägglossning och hur jag inte kunde fatta att jag blev så hungrig av den där lågkolhydratkosten, jag slutade liksom aldrig äta, men det var ju för att jag i själva verket var alldeles nygravid och den där glupande aptiten är ett av mina kardinaltecken på begynnande graviditet.

 

 

I alla fall. Såhär är det. Det bor en bebis i min mage, jag är gravid i vecka tretton. Om allting vill sig väl, om allting ser okej ut på ultraljudet, om den stannar i min mage precis så länge som en bebis ska, så kommer det en liten unge lagom till jul ungefär. Jag kan fortfarande inte tro på att det finns något därinne. Jag undrar mest bara varför inga kläder passar och det bara är min mage och ingen annan del av min kropp som har blivit tjock. Det finns en gnagande oro som är starkare den här gången än förra, en övertygelse att det helt enkelt inte kan gå att jag ska kunna få ett till barn.
Men jag hoppas verkligen att allt går bra.

 

 

Nu vet ni, i alla fall.