Ibland undrar jag var talangscouten är, den som ska ta mig härifrån och rädda mig från alla misstag jag någonsin gjort, och säga att jag är underbar begåvad och fantastisk
lite utvald
inte som alla de andra
människorna
jag väntar på överraskningen
som vilar
i
bekräftelse.
Folk ler alltid mot mig lika överseende när jag pratar sådär och de skrattar och säger det här är livet Ulrika och det är här du måste leva och jag vänder bort huvudet och är söt och ler och nickad men om det är en dålig dag slår jag dem rakt på käften för det är vad de förtjänar när de försöker skratta åt de drömmar som är det enda som får mig att överleva och jag tänker att det vet ingenting om skillnaden mellan dröm och verklighet de har aldrig funderat över ämnet så mycket som jag. Det har aldrig legat i deras intresse att fundera över det så mycket som jag, för de utgår, de utgår från att här är verkligheten, DÄR långt borta är drömmen, overkligheten, surrealismen, och
dåliga dagar spottar jag dem i ansiktet och skriker åt dem att det finns ingen skillnad, allting handlar bara om uppfattningar, allting är subjektivt och det är det man tvingas inse och det gör mig så arg jag tycker i grunden så illa om subjektivitet för hur ska man någonsin kunna föra en diskussion om man inte ens kan göra det utifrån samma uppfattning kring begreppen?
Talangscoutens mjuka röst i telefonen, han säger jag har hört rykten på stan om att du är den mest begåvade människa som någonsin existerat så därför tänkte jag nu bekräfta för dig att alla dina begåvningar inte är subjektiva önskedrömmar från din sida. jag tänker ge dig en miljon kronor bara för att vara den du är och sedan ska du sitta på caféer och dricka kaffe och titta på folk och det kan vara ditt sätt att försörja dig och du behöver aldrig göra något mer aldrig prestera något mer du kan bara sitta där och lyssna på vacker musik och aldrig mer prata med någon aldrig mer darra av nervositet för att fråga personer om vägen, om när lektionen börjar, om var de har köpt sin tröja…
talangscouten skulle säga att all min blyghet som ingen någonsin förstår existerar bara var det som förhöjde min genialitet på samma sätt som människor kan gå ner massor i vikt och kanske inte bli vackrare men uttrycksfullare för all benighet förstärker deras drag och deras ögon lyser hunger på ett annat sätt än förut
och på nätterna drömmer jag om krig och bomber och hängnignar, och man skulle kunna fråga sig varför, det skulle man definitivt, men jag är inte alltid den sortens människa som frågar sig varför, även om det är vad man skulle kunna tro
rentutav
anta
Jag undar om det är nio månader sedan nu eller om jag vände på siffrorna och det egentligen var den 21:a, och jag undrar om det egentligen spelar någon roll för det känns inte nu, det känns inte när man lever i mentala vakuum, men jag tänder rökelse och jag vet, och jag klottrar sanningar i mariginalen och jag vet, och ständigt kommer man tillbaka till dilemmat om man vill veta
eller inte.
Dagens roligaste händelse kommer att bli att vi ska lämna över veganglass till min syster, så hon ska kunna testa om den är bra. Det är mitt nya glasskoncept nu, veganglass. Jag blandar silkestofu och sojamjölk och kakao så det står härliga till, och tillverkning har alltid varit lite tillfredsställande.
Jag undar om den är god.
3 Comments
men… blir det inget med romanen?
Får man läsa novellen, åtminstone? du skriver så brabrabra.
nickar å ler.. ja, de är en väg, sj brukar jag bara skratta åt dem och gå därifrån, lämna dem där i deras patetiska ovisshet om världens djupare sanningar…
glass är dumt, de brinner inte alls [skakar på huvet] Men, man ska inte elda glass, varför? jo, för att glass är redan vackert
Har du inte smakat den själv? Är jag försökskanin?