Jag drömde en så skrämmande dröm inatt. Och mina drömmar, de är alltid så levande, detaljerat verkliga.

Jag drömde att jag stod på Vasaplan i Umeå där alla bussarna går och sedan var det någon busschaufför som löpte amok (det var en 5:a om ni undrar, den som går till Strömpilen), och han körde fram och tillbaka längs med sidorna på torget och upp på trottoarerna och började jaga människor, mosa dem i splitter och mos och ännu mer mos av kroppsdelar och skrik och skräck och alla vi som var smartast sprang iväg till ett stort hus i närheten (som inte finns i verkligehten) och sprang upp för trapporna där för bussar kan inte köra i trappor så det var det enda sättet att vara säker.

Men jag svär att jag vaknade andfådd och med andan i halsgropen. Ingen lyckades stoppa busschauffören, han körde runt amok och mosande på trottoarer och i gallerior, så vi var tvungna att sitta där uppe i toppen på huset i något slags barrikad och hela tiden rädda att bli dödade.

Därför börjar min söndag med ett lätt obehag i maggropen, som måste behandlas med mycket te, yoghurt med solrosfrön och skrivande av små dikter. Därefter ska dagen ägnas åt studier och promenader. Väldigt mycket studier, för jag kikade just på de gamla tentorna på kursen jag läser nu och de är inte att leka med om man varit såpass lat under terminen som jag har. Fast det beror ju förstås på om man nöjer sig med att precis klara mig, som jag till min egen stora glädje och förvåning gjorde på senaste duggan, eller om man vill något mer. Egentligen vill jag mest klara mig, men chansne är så mycket större att göra det om jag har ambitionsnivån att vilja något mer.

Det är just att behärska alla detaljer jag tycker är ruskigt svårt. Jag har så svårt att motivera mig till poängen med det. Fnyser lite åt boken och tänker att min hjärna förtjänar större utmaningar än så. Det är lite högmodigt av mig, jag vet. Men man måste väl få njuta av någon dödssynd varje dag (även om min huvudsakliga dödssynd, alla dagar i veckan och utan tvekan, är frosseri).

Nu har klumpen i magen släppt men ryggen börjar säga att min arbetsställning vid datorn inte är okej. Vi ses en annan tid, en annan dag. Adjöken.