sånt som inte får plats i andra kategorier

Text

oktober 4, 2013
Inuti mitt huvud tror jag att det finns mer skönlitteratur, eller över huvud taget text, än vad det finns någon annan form av fungerande kommunikation. Jag klottrar berättelser hela tiden. Ibland på papper, ibland i hjärnan, ibland på en servett, i bland i pdf:er som egentligen är föreläsnings-hand-outs.
Det mesta av det ligger förstås bara och skräpar. Det är en saker att klottra idéer, personteckningar, utkast, en helt annan sak att realisera dem.
 
typ sånt här skriver jag.

När oktobermörkret sänker sig över oss dricker vi vitt vin, vi äter räkor. Ingen av oss glömmer att gå ut med soppåsen dagen efter, så lägenheten börjar aldrig lukta fitta, sådär som den gör om man glömmer skalen i köket några dagar. Ingen av oss blir heller direkt lyckligare av den renlighetsmanövern.

    När jag var grabb föll mörkret inte på det här sättet i oktober. Man var tvungen att vänta till åtminstone november eller kanske till och med ända fram till jul för att få sådana ljusförhållanden. Det föll inte såhär tidigt, det föll inte såhär kompakt, men så inträffade min barndoms vintrar också någon annanstans än här. På en plats där det sällan föll snö, där vintern istället var en orgie i fukt och lera. Det var en fukt som kröp in som ett djur under skinnet på en, jag erkänner villigt att det var en downer. Men det hände att flickorna gick i korta klänningar, utan strumpbyxor, ända in i september.

    Här ser jag aldrig bara ben, så sent på året.

    Ibland hennes, förstås. Ut ur duschen, jag skymtar dem, ner under täcket bredvid mig, jag har dem millimeter ifrån mig. Hade kunnat vidröra dem, men vissa saker gör jag inte, framförallt inte om hösten. När vi går in i september slutar hon raka dem, ingen annan än jag som ska se dem, och för varje millimeter håret växer ut kan jag följa hur lång tid det har gått sedan sommaren tog slut. Först är det stubben, som skaver mot mig de gånger jag snuddar henne, då är det fortfarande september och ibland ser jag solen om dagarna. Sedan är det mjukt, som päls. Man hade kunnat klappa den, förstrött, som man klappar husdjur man fick som liten efter tjat och sedan inte längre önskar sig, bara några år senare. Kaniner ensamma i buren när alla väntar på att de ska dö, men ingen vågar säga det högt, så hade man kunnat klappa benen.

     Men då är det oktober. Mörkret ligger redan över oss. Jag köper vinet, hon skalar räkorna. Vi tänder ljus som förpackningstexten påstår ska dofta lavendel, men som bara luktar som vilket tvättmedel. Vi säger ingenting till varandra medan vi äter. Eller efteråt.

     Hon tar ut soporna oftast redan på kvällen, annars morgonen därpå. När jag vaknar dagen efter, sent men aldrig tillräckligt sent för nikotinsuget väcker mig innan är hon redan borta och ingenting luktar fitta. Bara tvättstuga, som en tvättstuga i ett hem där saker fungerar väl.

     Jag röker under köksfläkten fast jag inte får.

     Det luktar som hemma. “

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply