Bu

Det snöar. Över det, i alla fall, är jag lite lycklig.
Igår bakade jag en toscakaka. Det fick en att tänka på förra december, och eventuellt hur mycket som har förändrats sedan dess. Allting går verkligen i perioder. Hösten 2007 var jag överallt, kände alla, gjorde allting, pratade med alla. Jag samlade människor och tvingade dem att umgås och jag var värdinna och jag var människa i centrum och jag gick och sjöng karaoke som aldrig blev någon karaoke och så vidare och så vidare. Småpratade med alla, log mot alla, skaffade miljoner nya och ytliga bekantskaper.
Hösten 2008 våndas jag över påtårssystem på caféer och analyserar alla rörelsemönster i mitt huvud några gånger för länge för att upprätthålla konversationer korrekt.
Å andra sidan har jag aldrig varit så vacker, konstnärlig och fokuserad som nu.

Det finns ingen sida jag uppskattar mer än den andra. Jag är bara poler och extremiteter, och det bästa med det tror jag är att när jag är vid den ena polen, kan jag sucka, skratta och säga "tänk att jag har varit så annorlunda". Och så känns det bra för jag tycker inte om att vara i förändring. Det är svårt att inte ständigt förändras, när det som ytterst definierar än är ombytlighet.

Kyssar och kärlek.