(det här verkar säkert väldigt deppigt, i kombination med den deppiga bilden och allt. men jag bara kände för att lägga ut en dikt. Och jag fick ta en bild från oktober, för min kamera är fortfarande hos Hanna så jag kan inte fota något nytt.)
veni vidi vici
jag kommer aldrig härifrån säger du och gråter sönder madrassen och
jag ler förvirrat på sättet jag gör när jag slutar prata igen för
jag är ju redan så långt borta
och om nätterna slår jag sönder mig om och om igen medan jag väntar på den himmelska räddningen men jag tror inte längre på gudar jag tror bara på total underkastelse och
masochist har jag väl alltid varit men sällan så självgod som nu
och som vanligt skrattar människorna medan de betraktar mig och jag är så förlorad i världen
för ingen skrattar någonsin med mig men alla emot mig och en gång i begynnelsen tryckte
de upp mig mot en vägg och sa åt mig att sluta att vara den jag var och jag tuggade sönder min tunga för att slippa äta lunch men
jag blev aldrig frisk i huvudet i alla fall
så jag väntar på uteblivna reaktioner
strykningar över huvudet
och på kramar om att världen ska bli bra igen men
jag är inte längre tre år gammal
jag äter inte snö på vintern och mitt liv smakar inte kardemummabullar
och människor för mig det är så mycket som att åka skridskor
jag halkar och halkar och sedan när det väl går så
har jag redan fått så mycket skavsår
så jag sätter mig ner och sjunger septembersånger i ren beslutsamhet
och mina fingrar är brända och döda igen
mina drömmar fulla av tidslooper och evigt kokain
och medan min personliga långtbortistan röker på i en park någonstans andas jag
midnattsluften
och undrar gång på gång
3 Comments
fin bild
asså gud vad du är duktig, jag blir lycklig när unga människor som jag själv har en äkta begåvning
Jag kom jag såg jag segrade. Hur kan du annat än segra?