(Oktober.)
När jag gick i sexan var det okej att lyssna på musik på radio.
Jag minns det rätt tydligt för jag lyssnade inte alls särskilt mycket på radio. Men jag minns att jag försökte börja, för att förstå andra bättre. Jag satt och försökte memorera alla låttexter och vad alla artister hette. Men det var någon gång i sexan som jag började stjäla min systers Tori Amos-skivor, så det konkurrerade ut NRJ litegrann.
Men. Sedan blev folk äldre. Och alla ville vara något eget, annorlunda och speciellt. Inte sticka ut, men vara lite egen och missförstådd, tillsammans med en massa vänner förstås, så att man kunde känna att man gjorde sin egen grej. Jag var missförstådd, lite egen och ensam. Och jag lyssnade fortfarande enbart på Tori Amos. Men folk började skaffa sig en egen smak i alla fall. Och långsamt började alla hata radio, på något sätt. För de enda som fortsatte att lyssna på den själlösa skitmusiken var ju fjortisar. Som ju inte förstod sig på musik.
För man förstår sig ju bara på musik om man lyssnar på lite missförstådd och egen och speciell musik. Det andra är ju bara kommersialism nerbränd på skiva. Ungefär. Och om man blir glad av en munter liten popsång, eller gråter till svulstiga ballader, då måste man vara en tragisk och ofascinerande människa.
Men. Mina vänner! Det är okej! För jag, jag är ju lite udda, märklig och speciell. Och det vanligaste ordet folk använder för att beskriva mig är ändå inte… lättolkad och plastig. Och nuförtiden lyssnar jag faktiskt på radio. Bland mycket annat, men ändå.
Psykoanalytiker kanske skulle tro att de här är ett försök för mig att göra upp med min barndom och bli som alla var då, men det tror inte jag. Så jag säger SLÅ ETT SLAG FÖR DEN DÅLIGA SMAKEN.
För kära alla, den dåliga smaken har gett oss så mycket mer fantastisk musik än vad ni vill erkänna. Folkligt är inte alltid samma sak som vedervärdigt. Ibland kanske till och med melodifestivalen har sina guldkorn. Och jag vet ju att ni är så många där ute som smyglyssnar på pop när ni tror att ingen ser er. (Så synd dock att det är så få av er som läser min blogg, men ni som känner er träffade kan ju alltid komma ut ur garderoben som pop-lyssnare.)
För en vacker kväll som denna vill man ibland inget hellre än att lyssna på skitmusik. Udda och alternativ och häftig kan man alltid vara någon annan dag.
lite tips på dålig musik:
Blu Cantrell Feat Sean Paul – Breath
Black Eyed Peas – My Humps
Black Eyed Peas – Pump it
Britney Spears – Toxic
September – Cry for you
Gym Class Heroes – Take a look at my girlfriend
4 Comments
Jag kan lätt komma ut som smygpoplyssnare eftersom jag redan gjorde det en gång i min blogg idag. Koreanska söta popkillar är så gulliga och GAY att jag kan inte låta bli att älska dem.
Musiken gjorde mig lycklig. och jag blev glad.
hahaha, jag förstår nog inte riktigt vad du pratar om. jag hängde aldrig med så bra i utvecklingen, eller, jag förstod inte alla förändringar, jag satt ju fortfarande där och tyckte min dr bombay-skiva var cool liksom, ingen kunde tuta i mig att han helt plötsligt blev dålig. jag har dock växt upp med mor mins radiolyssnande, men mest med pappas ACDC-skivor och nordman. och så förstås lou bega, som var min älsklingsartist när jag gick i tvåan och trean. Och så aqua. sedan gick min cartoon heroes-skiva sönder och allt var förlorat.
radion orkar jag inte med längre. jag vill kunna välja musik själv. annars blir jag fruktansvärt irriterad.
oh, juste. DU ÄR LÄTTOLKAD OCH PLASTIG.
förlåt, jag tänkte att jag skulle väl ändå få vara den första. EHEHEH. JAG HAR LÄNGE VELAT TA DIN OSKULD PÅ SÅ MÅNGA SÄTT!11!!11!
sorreh. sleepeh sandra.
Ja, Pump It och Toxic är schyssta, My Humps och Cry For You är väl hyfsat funktionella (på dansgolv respektive Friskis) men Take A Look At My Girlfriend är tråååkig och angående Breath är rätt intetsägande. Dessutom låter Sean Paul som Homer ibland, så det är svårt att ta honom seriöst. Men jag kan tänka mig att det är ett plus för dig… ^_^
Go you!
dessutom så är ju en stor del av det jag lyssnar på gamla radio-dängor ju, så allt är relativt som man säger.