Min man har haft huvudansvaret för vår dotter på dagar och nätter sedan hon var några veckor gammal, jag gick ju tillbaka till studierna ganska snabbt. Inte var jag i skolan 8-17 varje dag för det, oftast satt ju hemma och pluggade om eftermiddagarna (med mjölkpumpen i ena handen och pennan i den andra, hon drack en liter bröstmjölk om dagen den tösen så det gällde att ligga i om man skulle producera), men självklart gjorde han som var pappaledig mer bebisskötarjobb än jag som studerade. (Eller, det är ju tydligen inte så självklart, med tanke på att jag gång på gång fick reaktionen ”Jaha, han hjälper till ibland, vad snällt” när jag förklarade för folk att jag kunde fortsätta plugga eftersom min kille vara hemma med barnet. Och gång på gång förtydligade så vänligt jag kunde att jag tror inte att jag hade orkat plugga om min kille bara ”hjälpt till ibland”.)
Hur som helst. När man har haft det upplagt på det där sättet är det ju så lätt att det blir föräldern som varit hemma som tar barnet om kvällarna när det kommer hem från dagis, även fortsättningsvis. För i trötthet efter studier eller jobb och pussel att få fram mat och slappna av och sköta ett barn är det så smidigt att den som har mest erfarenhet bara gör allt. Så redan sedan hon var liten har jag försökt se till att det några gånger i veckan ska vara tid då det bara är jag och dottern, utan pardon. Mannen skickas iväg på träning eller umgänge och jag är den som fixar mat och lek, som tröstar och busar, och lägger henne om kvällen.
De där kvällarna är magiska. Det är som med många andra saker man borde göra, vill göra, men prioriterar bort så lätt i stressen (träning, äta bra, avslappning), jag glömmer bort från gång till gång hur fint det kan vara. Förvisso hårt jobb. När man står med en fröken med havregrynsgröt i håret som faller i pannan, hallonsmulor i nacklockarna och grus och damm över hela armarna, och försöker duscha av henne inför läggning fast allt hon vill är att ge sig ut på en lekplats hon är alldeles för trött förr, då är det hårt. Rent fysiskt. Sextonkilosklump till attack i ett hårt badkar kräver sin kvinna. Men mitt i allt sånt där kommer alltid något annat. Man tappar en hal tvål i golvet och skrattet som porlar ur ens unge i förtjusning över att tvålen hamnat fel dröjer kvar länge i bakhuvudet.
Man ligger bredvid varandra i sängen och ger välling och napp och sång och någon rullar in mot ens bröstkorg, kilar in sig där och buffar ens kropp till perfekt passform, och slår ut armen över en för att hindra en från att någonsin gå därifrån. Stora gröna ögon som möter ens egna (gröna de också) och tindrar, innan de faller ihop.
De där kvällarna, jag tänker också att en dag, om många år, kommer det ha skett ett skifte hela de här vara förälder-grejen. Från att handla om att mest tillfredsställa de basala behoven, hungern och sömnen och allt det där, till att hjälpa med helt andra saker i livet. Och jag tänker mig att det är svårt att den dagen plötsligt bli någon man vill anförtro sig för, ty sig till, om man inte investerat något tidigare i relationen. Allting kostar, oftast kostar det tid. För henne känns det som att jag skulle kunna betala all tid i världen.
1 Comment
Jag kan ha gråtit lite till det här inlägget. Mah, jag vill ju bara träffa den lilla juvelen. Puss på pannan.