Äppelskrutt

Nattens dröm var en sådan där märklig en, inte så mycket i innehåll – jag kan lätt se varifrån jag kan ha fått olika beståndsdelar i den – men i att den efterlämnade en sådan där lyckokänsla, som de gör ibland. Lite samma känsla som när jag drömmer att jag har hittat ett sätt att bli otroligt rik, och vaknar med känslan av att jag är så smart och att jag kan göra så mycket bra och fantastiskt för nu är jag multimiljardär. Tills jag inser. Att det bara var en dröm.

Drömmen gick ut på att jag och Bea åkte buss, men det var en mycket längre bussresa än den till Stockholm, det var lite som att vi skulle till Tyskland igen. På ett plan räknades det som att vi faktiskt skulle dit; det var samma busschaufförer, och Micke, prästen, var med. (Jag var på konfirmationsresa i Tyskland i somras.)
Sedan skulle vi gå av vid en mack, man fick köpa saker, jag ville hyra film, allting var så rörigt. Bea sa åt mig att det inte var någon idé att hyra film, de hade sagt att vi bara hade 35 minuter kvar att åka. Som vanligt hade inte jag hört informationen. Jag blev outhärdligt sorgsen för det var den sortens bussresa man vill ska vara för evigt.

Sedan – på något sätt, kom Vladi P. (ett helt fantastiskt kodnamn, om jag får säga det själv), och han var ledsen. Så vi pratade lite, och sedan blev vi vänner, och sedan sa han något som ”Ulrika, jag är så kär i dig, jadijadijadi, blablabla”, och det var så töntigt alltihop, och så läskigt när jag tänker tillbaka på drömmen, och Bea satt där och bara, jaha. Okej. Här sitter jag utmobbad.

Och i nästa klipp sitter jag och räknar geometri vid ett bord och suckar och Fish sitter vid ett annat bord och skrattar åt mig och jag blir så arg och ledsen för att reprisen alltid ser likadan ut det är ju alltid samma grej och jag säger åt honom att han är så fruktansvärt elak och han säger åt mig att jag aldrig kan bestämma mig att jag alltid springer iväg när jag väl har fått vad jag vill ha att jag förstör för mig själv.

Sedan frågar min pappa, som tydligen är där, om inte Amy Winehouse är med på bussen, och jag säger att ”Nej, vi skulle komma fram så snart så hon åkte iväg med sin rehabiliteringsbuss i stället”.

Det hela avslutas med att en mjäkigare version av Joanna Newsom står framför mig och säger ”Infallstermiter… vakna… infallstermiter…” Men hon är egentligen min kära mamma som försöker få mig att vakna. Fast det där med termiterna lade min hjärna till själv, skulle jag tro.

Idag, mina vänner, fyller jag femton. Det hela firades dock igår. Trevliga presenter. Skivor, skivor. En bok om hur man skriver en roman. Lite andra böcker. Filmer. Sådant där underbart trevligt, allmänt.

Gratulera mig och var vänliga.