sånt som inte får plats i andra kategorier

Petter och jag. Och Polly

mars 21, 2014
 
 
Den där reklamen, ni vet.
Petter och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika, börjar låten. Och sedan slutar det med att de i alla fall har Polly gemensamt.
 
Jag tänker på den ibland, när jag beskriver mig och han den där jag älskar. (“Min man” låter fortfarande så vuxet och gammalt att jag har svårt att säga det, men “min pojkvän” låter ju inte helt seriöst när man har två barn ihop)
 
För min man och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika.
Till exempel: min man tycker om att se film mer än vad han tycker om att läsa böcker. Jag tycker om att läsa böcker mer än vad jag tycker om att se film. (Kan aldrig koncentrera mig när jag ser film).
Min man tycker om att göra saker snabbt, men intensivt. Som en kortdistanslöpare.
Jag är bra på att göra saker som går över lång tid, som kräver en liten insats varje dag under en period (som en läkarutbildning, ett romanskrivande, sånt). En typisk maratonlöpare.
 
Min man är extremt extrovert och pratar gärna med alla, om allt. Om han går iväg en kväll för att testa kvarterets nya massör och sedan kommer tillbaka tre timmar senare än vad han sagt, är det inte för att han blev kidnappad av massören (som en hysterisk hemmaväntande Ulrika trodde) utan för att han och massören hade så mycket intressant att samtala om att de blev kompisar.
Jag är extremt introvert (även om jag har övat så att det inte märks), och jag håller länge på mina hemligheter.
 
Min man tror generellt att människor ska älska honom, och om de inte gör det, tänker han att det är de som går miste om något.
Jag tror generellt att människor inte ska tycka om mig, och när relationer fallerar tar jag helst på mig hela ansvaret.
 
Om han ska åka tåg, letar min man efter en plats där det verkar sitta någon man kan prata med. Han ser en resa som en chans att lära känna någon.
Om jag ska åka tåg, letar jag efter en plats där jag kan se andra men där jag inte behöver kommunicera med någon. Jag ser en resa som en chans att iaktta folk på avstånd, och att skriva romaner.
 
Min man är en av de minst lättirriterade, och minst långsinta människor jag vet. För att han ska bli arg krävs dygn av sömnlöshet och helt oacceptabla beteenden från min sida.
Och när jag säger förlåt och kramas är konflikten glömd. På riktigt.
Jag har en sanslöst kort stubin i nära relationer. “Jag tycker väldigt mycket om dig”, kan min man säga, “men ingen annan flickvän jag någonsin har haft har blivit så arg.”
Självklart blir jag förbannad av ett sådant uttalande.
Och påpekar gärna någon oförrätt han begått för tre-fyra år sedan, som jag självklart minns i detalj, för att visa att han inte är fantastisk jämnt han heller.

Men vi har några saker gemensamt:

vi har båda gröna ögon, vi dricker inte alkohol, och vi tycker om den där frysta färdiga tiramisuefterrätten som kommer i riktiga glas.
Men viktigast av allt, det som håller oss samman, som gör oss så bra, som löser alla problemen, är fascinationen över diskussioner. Och att ta konsekvensen av det diskussionerna leder fram till. Ett ständigt pågående samtal, rationellt, analyserande. Analysen av verkligheten som aldrig tar slut, intresset för att resonera kring alla möjliga intresseområden. Inriktningen, intensiteten i strävan mot de mål vi sätter upp som en konsekvens av analyserna.
 
Det är vårt Polly.
Det, och riktigt bra trance.
0

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Anja mars 22, 2014 at 12:58 f m

    Fint. Fortsätt så… kram till er alla 4

    0
  • Reply Alexandra mars 22, 2014 at 11:18 f m

    Bästa reklam-referensen någonsin. Nynnar fortfarande på denna – behöver inte ens kolla på videon för att minnas texten. (Inte för att den är särskilt svår, men ändå.)

    Känner igen det där med att öva bort den egna introverta naturen. Det bär inte mig emot att vara ett socialt charmtroll när det behövs, det jobbiga är att försöka ta igen det med vilotid/egentid efteråt utan att få skit för det OCH ändå få tillräckligt med timmar över för sömn? Ba "okej, nu har jag varit bland folk i sex timmar, kan jag få stänga in mig i mitt rum med min iPod och ett anteckningsblock nu och bara leva som den excentriska eremit jag är menad att vara?"

    Jag har hittat en bok jag tycker jättemycket om, den heter "The Psychopath Test" och är skriven av Jon Ronson, värd att kolla upp om du har tid och tillgång! Har inte läst ut den än så kan inte utlova ett fantastiskt slut eller så men författaren gräver i psykopatins historia och hittar människor och historier kring ämnet som är sjukt intressanta och nästan otänkbara, det är trevlig läsning. ETT LITET TIPS BARA.

    +1
  • Reply Caroline Tanse april 8, 2014 at 2:32 e m

    Känner igen min bror i det du skirver. Det märks verkligen inte att du är så introvärt av de gånger jag träffat dig. Något jag dock tror du är bättre på än honom är timing. Detta är något han ständigt behöver öva på. Orkar inte heller alltid vara social. Ibland vill man bara ha en stund, dag eller helg då man är själv eller bara med sin partner.

    0
  • Leave a Reply