Alla fruktar Janne Josefsson

Jag skrattade när jag såg Titanic. Jag gråter inte till de sorgliga delarna i Harry Potter.
Men jag har så äckligt lätt för att bli sorgsen av vanliga saker. Som barn som gråter när man går på stan eller par som bråkar, eller någon som halkar på en svinhal gata och reser sig upp, knallröd i ansiktet.
Därför blir jag alltid helt förstörd av Uppdrag Granskning. För det är så sorgligt.

Kvällens UG handlade om köttfusk på Ica. Vinklingen är lite att det goda svenska helylle-Ica bedrar och lurar sina stackars snälla små tanter och småbarnsfamiljer till kunder. Fusket går ut på att kött som inte har blivit köpt, utan finns kvar i butik efter att det har gått ut, paketeras om med ett nytt bäst-före-datum, för att kunna säljas trots att det är för gammalt. Kött som är alltför skämt mals i stället ner i köttfärs.
Detta har man bevisat hos fyra stora Ica-butiker i Sverige.

Man intervjuar Icahandlarna som ansvarar för de fyra stora butikerna. De ser in i kameran och pratar om hur länge de har jobbat på Ica. Sedan de var sexton år, minsann. Och nu tjänar de miljoner. Och det här visar ju att även den som börjar som springpojke på Ica kan jobba upp sig, att vem som helst kan bli något.
  Och en av dem ser in i kameran och säger till Janne Josefsson ”Jag är inte rädd, jag förstår ju att du antagligen är här av någon anledning men jag är inte rädd”. Och ser skräckslagen ut.
Och det är så hemskt för man vet hela tiden när man ser programmet att nej, snart kommer något hemskt att hända. De glada gulliga ica-handlarna har ju fuskat med köttet. Snart avslöjas allt. Allting kommer gå dåligt. Deras liv kommer att bli helt sönderslagna, och de menade det ju säkert inte egentligen – fast jag har förstås ingen aning om vad de menade och inte menade – och alla förtjänar en andra chans, och så vidare, och så vidare.

Och jag blir sorgsen, mycket sorgsen.

Det mest tragikomiska i programmet var när Janne Josefsson försökte få prata med en anställd på Ica, och den anställda bara försökte springa iväg. Janne Josefsson försöker då presentera sig, HEJ HEJ jag är Janne Josefsson, liksom, varvid den anställde utbrister:
”JAG VET VEM DU ÄR!” och fortsätter springa.

Men jag tycker synd om Janne Josefsson också. Jag undrar om folk är rädda för honom vart han än går.