Mitt skrivande novemberliv är så anpassat för en andra våg att jag först knappt märker att den händer. Eller kanske snarare: att jag tillåter mig att ignorera den. Jag går till jobbet, följer restriktionerna där, kommer hem, skriver. Träffar inga andra än familjen som det är. Handlar redan för två veckor i taget när jag handlar, ofta tider när det är glest i affären. Jag unnar mig att glömma för att det är så lite jag behöver förändra.
I kalendern dyker det upp en påminnelse en dag. Boka bord för bokklubben. Just det. Nästa vecka, det var min tur att hålla i det, vi ska läsa latinamerikanska författare, vi skulle ses på restaurang den här gången. En snabb förfrågan till de övriga i bokklubben. Hur många blir vi?
Huvudet upp ur min skrivbubbla, och när en deltagare mycket vänligt tackar nej med tanke på den rådande situationen möter jag plötsligt verkligheten igen.
Sätter mig och läser kring smittläget på Åland, de olika faser den finska regeringen delat in smittspridningen i och vad varje fas innebär.
Funderar kring vilka beslut jag kan stå för, vad jag kan känna mig stolt över, oavsett hur smittan senare utvecklar sig.
Kommer fram till att bokklubb på Zoom blir en utmärkt idé.
Senare tänker jag på kraften i att dela sitt eget val, snarare än i att skälla på andras. Jag vet att det är svårt. Jag vet att man blir arg av att se respektlöshet hos andra, eller det man upplever som respektlöshet. Samtidigt som jag vet hur lätt det är att råka göra fel, tänka fel, inte veta bättre. Och jo, jag vet att skam kan vara ett bra sätt att få andra människor att rätta sig i ledet – trots allt är det hela känslans ursprungliga funktion. Gör rätt eller bli utesluten ur flocken.
Men jag vet också att det är tungt att ha skam som sin primära drivkraft för beteenden. Det blir tungt att bara göra rätt för att man annars skulle skämmas så över att man gjorde fel. Så jag försöker träna mig i att göra goda val, kloka val, för att det får mig att känna mig stolt. För att det får mig att känna att jag gör vad som är rätt. Jag väljer att belöna mig för de valen, trösta mig när de känns svåra, ge mig en klapp på axeln i min strävan. Det blir lättare i längden än att banna mig själv för när det inte blir bra.
Kvinnan i min bokklubb sa inte: Ni borde inte ses. Hon sa bara: Jag har gjort ett val att avstå.
Kraften i en sådan enkel, avväpnande ståndpunkt kan vara oerhörd.
Idag valde jag att stanna hemma från jobbet, fast barnen var friska (de hade ännu inte haft ett fullt symptomfritt dygn) och jag själv hade minimala symptom (för minimala symptom är också symptom). Jag struntade i att jag känner mig lat när jag inte jobbar, för andra saker är viktigare nu. Jag valde att gå och ta coronaprov fast det är obehagligt. Jag belönade mig efteråt, med en kopp kaffe och två dumlekolor på balkongen. Jag sa till mig själv: nu gjorde du något bra, nu gjorde du det du skulle.
Vad valde du idag?
7 Comments
Tänk att dessa vardagliga rutiner vi gjort på ren vana tidigare nu innebär ständigt etiska övervägande, både för sin & för andras skull.
Men ja, att skriva är en bra sysselsättning. Att börja läsa din blogg har väckt lusten att skriva, det tackar jag ödmjukast för!
Ja, helt märkligt! Vardagen plötsligt förvandlad till etiska dilemman. Vad kul att du fått skrivinspiration!
Visst är det lätt att kritisera, vi har en virtuell kaffe paus varje morgon med kollegorna klockan 9:00. Det började vi med i mars och tänker fortsätta med tills vi kan ses igen ”på riktigt”. Vi talar om allt UTOM om jobbet. Det är högt till tak och vi är alla mycket olika men fungerar väldigt bra ihop som grupp. Flera av oss är mångkulturella med föräldrar av olika ursprung och traditioner.
Det är så intressant att samtala med kollegorna och jag ser framemot att ha vår paus varje morgon. Vi har talat som situationen i Frankrike, vissa beklagar sig för nedstängningen, andra tycker att man ska följa reglerna och har man inget annat förslag än nedstängningen så kan man inte heller kritisera.
Vissa dagar blir det så hett att vi måste ta en paus och skratta åt det men i slutet på varje möte säger vi alltid, vi får vara överens om att inte vara överens. Let’s agree to disagree! Nous sommes d’accord de ne pas être d’accord.
Vi önskar alltid varandra en bra dag och vet att varje kollega ställer upp villkorslöst för en annan. Vad det än gäller, ingen lämnas ensam!
Det väljer jag att ta med mig ur denna krisen idag och alla dagar tills krisen är över!
Vad mysigt jobbet låter! Så härligt att kunna ha olika åsikter och funderingar men ändå hålla omhändertagandet och gemenskapen kvar. Så viktigt med mänsklig värme i den här tiden!
haha ja, älskar också skam. den och äckel är topp 3 intressanta känslor.
mmmmm skam SKAM SKAM. känslornas känsla som kan anlyseras för evigt
Reflekterar över kvinnan i din bokklubb och hur hon uttryckte sitt val. Jag har uttryckt mig på samma sätt, blivit ifrågasatt. Känner mig som surtanten som inte vill leka. Och där kommer också skam in i bilden. Skam över att jag inte låter dottern leka med sin bästa kompis på fritiden. Skam över att jag stänger ute övrig familj (som inte bor tillsammans med oss) och ”tvingar” dem stanna utomhus när de kommer över.
Men sedan tänker jag att vi har inget krig, vi svälter inte och vi vet trots allt var smittan kommer ifrån. Då kan jag absolut leva med att vara surtant ett tag, sitta i min skönt ensamma vrå och slippa vara social ett tag. 🙂