Fånga fenomen

Mörka tiden börjar nu, man känner det i hela kroppen. Det är fukten som kryper in under kläderna, in under huden, på vägen till skolan. Det är dagarna som fylls av moln och avsaknad av en sol som aldrig riktigt lyckats krypa över horisonten, det är mina trötta ögon när klockan är fem och jag fortfarande inte hittat information om alla punkter på vår målbeskrivning som jag tänkt göra den dagen.
Bostadsbolaget snålar på elen som ingår i vår hyra och vi går alla och fryser i lägenheten. Om natten måste man ha många filtar om man är jag, och en pyjamas på sig om man är min dotter (hon som annars är så varm att hon helst skippar kläder helt).

 

Jag samlar på ögonblick och tänker att om många år, när jag är gammal och trött och inte orkar med så mycket alls, då ska jag minnas alla de där vackra ögonblicken.
Känslan av en varm tekopp mellan händerna, när man precis kommit in från den bitande gråruskkylan.
Pärlsocker som faller som snöflingor från min chokladbok, landar i mina skolböcker med ett krasande, när jag tar tugga efter tugga.
Ljudet av löven när jag sparkar upp dem med mina fötter, såsom folk gör när de är barn. Och som jag gör fortfarande, för att jag aldrig riktigt slutade vara ett barn.

Huden, hos den man älskar, intill ens egen, hans hår mellan ens fingrar när man stryker över hans huvud.
Alla vackra ord man viskar till varandra. Alla vackra ord man glömmer bort att man har viskat till varandra och därför viskar igen, och igen. 

En tiomånaders som sitter i famnen med huvudet mot ens bröst och kurrar av välbehag, som en spinnande katt, så att man känner ljudvågorna fortplanta sig i hela den späda kroppen.

Vintermörkret är en kronisk sjukdom, även om den går i skov. (Skoven brukar uppträda oktober-mars).
Kontinuerlig medicinering, av behagliga ögonblick, måste ges dagligen.