Att skriva en bok är som att vara gravid. En avgränsad tid att minnas efteråt – det var den där hösten, vintern, våren, sommaren då jag bar på det där barnet, skrev på den där boken.
Det är ett tillstånd vars slutfas känns oändlig. Är min roman som att bära ett barn befinner jag mig i den tredje trimestern. Nu är det bara sista biten kvar, tänkte jag med alla mina barn när jag gick in i graviditetens sista tredjedel, och glömde bort att tre månader kan vara en livstid.
Det är så mycket gjort, det är så mycket kvar.
Jag börjar se mot slutet och jag längtar efter att skriva något annat. Jag vill skriva här! Om andra saker! Om böcker, om vinden i ansiktet när man går till affären, om hur snöstormen får mig att längta efter tiden när jag cyklade med barn till dagis i alla väder, när den tunga blöta snön föll och jag hoppade av och sköt på lådcykeln bakifrån på det oplogade vägpartiet fram till cykelbanan tidiga morgnar.
Jag vill göra helt andra saker. Drabbas av lusten att gå en kurs, fördjupa mig i något, upptäcka något alldeles annat.
Som att gå överburen och vänta på att förlossningen ska sätta igång. Så redo nu, så klar med det här.
Men det är inte klart förrän det är klart.
Om man bara fortsätter så blir det klart.
Så att man sedan kan minnas den där tiden, de där dagarna i novemberblåsten och i snöstormen, då man skapade liv, då man skapade värld.
No Comments