Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Etikett: Trebarnsmamma (Sida 2 av 2)

Ambitioner

 
 
Jag vill bli uppslukad av böckerna igen. Fastna i andra världar i stället för jämförelsen med andra. Längta efter en bok när jag inte läser den.
Jag vill läsa om böcker med en tydlig ton, som låtit mina tankar formas av någon annas språk: Fyrväktaren av Jeanette Winterson. Diva av Monika Fagerholm. Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Alltings början av Karolina Ramqvist. Blonde av Joyce Carol Oates. Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan.
 
Jag vill hitta nya berättelser som ger mig samma sak.
 
 
 

 
 
Jag vill vara den mamma jag borde vara och inte den jag är.
Den som alla dessa fina ungar förtjänar.
Stadig och enkel, självuppoffrande men aldrig självömkande.
Den som aldrig skulle strunta i att torka smulorna från bordet för att hinna skriva en text.
 
Den som aldrig har tankarna på annat håll för att tankar flyger i tusen riktningar bara man släpper dem fria,
den som är scenbakgrunden för barnens föreställning, inte en egen himla show.
Någon som alltid håller handen och lyssnar med hela sin varelse
som aldrig glömmer
att packa mössan
till dagis.

 
 

 
Jag vill skriva.
För att det är vad jag alltid gjorde, vad jag alltid har gjort –
i bilen på bussen om natten om somrarna långa ändlösa julidagar på altanen i mitt barndomshem när jag försökte skriva romaner medan mina jämnåriga upptäckte ungdomen
 
för att det gick månader ibland, en gång ett år, när jag inte skrev.
Och när orden väl kom ut var de en explosion. Stjärnfall och kometer och raketer och evigheter, det var klyschor på hög, berättelserna stockade sig, kom ut i fragment, de ville välla ut allihop på en och samma gång.
Det var dåliga texter, för orden var famlande och ovana, och varje gång tänkte jag:
nästa gång väntar jag inte så länge igen.
 
 
 
Och jag vill känna att det är tillräckligt.
Att det räcker med viljan och ambitionen.
Att man kan få sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna utan att känna att det är en raket som kraschat.
 
Att få strunta i det där de säger, att nära skjuter ingen hare,
få tänka att
kanske måste haren inte dö.
31 comments

Vykort

 
 
Plötsligt blev det tyst.
En gång i veckan har jag lämnat avtryck här men nu gick det inte.
Den oroliga kan jag lugna med att det inte rör sig om någon större dramatik.
Bara en kurs, en helgjour, en till kurs. 
 
Däremellan livet. Barnen. Utspridda fragment mellan dessa intensiva dagar. Hur jag kan bli knäsvag av min dotters röst i bakgrunden när jag sitter på ett hotellrum på andra sidan havet och pratar i telefon med min man. Hur min kropp känns halv och tom utan fingrarna i håret, läpparna mot kinden, fnissen i örat på kvällen när ingen vill sova.
 
 
 
 
Hur det känns som att någon har suddat ut ens konturer.
Att vandra runt i en främmande stad utan att någon väntar på att man ska komma hem.
Att man hade kunnat göra vad som helst, var som helst, att ingenting håller en bunden. 
 
 
Hur nattsömnen kan vara så god och lakanen dofta så rent men hur de doftar ensamhet.
 
Får lära mig så intressanta saker om ett yrke jag älskar.
Men det här handlar inte om hjärnan, det handlar inte om något slags intellektuell stimulans.
Det handlar om kroppen som saknar det som en gång var en del av den, det som klängt och hängt på den, det som på så många sätt fortfarande tillhör den.
 
Så.
Det var några rader, från ett hotellrum i Uppsala, en kväll när jag längtar, en kväll när jag saknar, en kväll när jag tänker att kanske ska det inte bli något större av mig än att vara just mamma till just de där ungarna, kanske hade jag kunnat ge upp varenda dröm i kroppen för just det.
 
Imorgon åker jag hem.
Sedan ska jag skriva här på riktigt igen.
 
När jag har kramats klart.
 
 
 
 
22 comments

Min helg. nettelblad edition

 
 
Min helg. Som den där SvD-serien om folks lyckliga liv.
Fast utan den där lyckat-lycklig-illusionen, det har aldrig varit min bästa gren.
 
Fredag och jag hämtar barnen vid dagiset med vår lådcykel (ni vet en sådan här). Det är barn och vantar och dagisvästar in till två olika avdelningar och plötsligt en tvååring som slänger sig på golvet i en sjuttonkilosklump som vägrar allt.
Det är mutor och trix, någon på höften, någon i handen, hjälmar som ska knäppas under runda hakor utan att huden kläms och –
plötsligt, från en mellanbarnspojke, ett litet mummel utan egentligt sammanhang:
Åh mamma. Du är bäst.
 
Genom andfåddhet och mjölksyra hemåt, vi möter solnedgången, luften är råkall men jag är svettig.
Och jag tänker på detta märkliga i föräldraskapet, att helheten inte liknar beståndsdelarna.
Att man bygger en uppväxt genom detta tålmodiga gnatande, detta repetitiva och simpla.
Att det kan bygga en vidsträckt helhet av existens.
 
 
 
 
Och fredag kväll och mannen är på after work,
vi äter pizza och jag borde städa.
Fyller en dismaskin, dricker lightläsk med jordgubbssmak, slösurfar på internet, jag googlar:
tips för ensamstående mammor
Det är väl ett slags eskapism jag ägnar mig åt, kanske är det orespektfullt? I så fall var det aldrig min mening, det är ju bara lek
att låtsas att de här kvällarna när jag sköter allt själv är representativa för hela min tillvaro
för att först då kan jag släppa lite på kraven, tänka att jag är good enough
var rädd om dig själv, du måste ju också hålla
står det på en av alla hemsidorna jag hittar.
 
 
 
 
Lördag går jag jour (och söndag också), 9-12, ett av de lugnaste jourpassen jag vet, geriatrikjourerna.
Går till geriatriska kliniken, ordnar akuta ärenden på avdelningarna. Små ärenden som blandas med berättelser om smärta och förgänglighet.
En av avdelningarna är inriktad mot palliativ vård. Man lär sig om de hyss kroppen kan spela mot en när den är under attack, överbelastad. Lär sig vilka medel som finns för att lindra.
 
Jag dricker kaffe, höjer kanske några morfindoser, man måste ha tungan rätt i mun, inte räkna fel, man ska räkna dygnsdosen och vilken dos det ska vara vid behov.
Det är meditativt, detta med siffrorna. Inte svårt, man måste vara noggrann bara, kan inte låta sina tankar fara åt alla håll.
 
På vägen hem krasar löven under mina fötter,
jag tänker på alla drömmar man måste hinna fånga innan det är för sent,
tänker på nästa gång jag ska ta ut komptid för att skriva.
 
 
 
 
Efter jouren har vi vänner på besök.
Jag panikstädar sista timmen för att omvandla hemmet från skitigt till bara stökigt. Gränsen för min värdighet går väl någonstans där.
Jag tänker på att någon sa, var det i en podcast? att när de bjöd hem någon och de inte hade städat
då var det som att ge bort en gåva
man raserar lite av murarna vi bygger mellan varandra i en jakt på att imponera, det där som gör oss så ensamma
 
Jag lånar ut en bärsjal och luktar på någons bebis
och undrar om jag någon gång kommer att skaffa fler barn.
Det är ett eget universum av tankespår, jag kan stanna där länge.
 
 

 
 
Och sedan är det söndag, men ingen söndagsångest. Kanske bara lite lebensangst, vem ska man bli, vad ska bli av ens tid.
Jag jourar och dricker kaffe och ordinerar morfin. Sedan promenerar jag till Nabben, det är stranden kanske två kilometer hemifrån, den är långgrund så man bottnar för alltid, de har simskola där om somrarna. En lagom promenadsträcka, fram och tillbaka, jag brukar titta på havet, hur det växlar i färg över årstiderna, lyssna på ljudet, smaka på lukten
och jag blir stående länge idag.
 
Skorna nedsjunkna i fuktig sandstrand, jag tänker på hur det var att stå där för ett år sedan
vem hon var, hon som stod där för ett år sedan
hur omtumlande alla stora saker i livet kan vara,
hur naggande ihållande de små kan bli
 
hur jag ömmar för henne
hur jag glömmer henne
hur nya tider sköljer undan gamla, som nya vågor tränger bort gammalt vatten, som varje ny tanke sköljer undan den jag tänkte
alldeles
nyss.
 
 
38 comments

Storm

 
Det stormar om morgnarna, det låter så högt, som om det regnar.
Träden böjer sig, tallarna växer snett efter år av samma vindar.
Ibland doftar luften salt av hav. Ibland bara blöta löv och fuktig jord.
Och barnen in i bilen, fortfarande i mörkret, den där blåsten om morgonen, man känner att man lever, kanske behöver man en naturkraft ibland för att känna det.
 
Det är så vackert att åka på natten, säger hon som snart blir en sexåring. Det är så vackert när alla lamporna lyser.
Och jag tänker att kanske blir just de här morgnarna hennes minnesfragment av barndom:
lampornas ljus
trängseln i vår lilla bil
ljudet av syskon som sjunger, viskar, leker
pappas parfym och lukten av overall
och dessa väldiga vindar.
 
 

Men det är sant. Det är så vackert om morgonen, om kvällen. När alla lamporna lyser och man kan titta in i andra människors hem.

Kvällspromenader i blåsten, halsduken tätare kring ansiktet. Passera hus och lägenheter som blir som dockskåp.
Där lever andra människor sina liv, här hittar jag på mina egna berättelser.
 
Det är så lätt att hitta på historier om andra, bygga dramaturgin tydlig och klar, fylla ut luckorna som man bäst behagar.
Så mycket svårare att bygga den egna berättelsen.
 
Fyller snart år, blir snart tjugofem, har levt mina år av att bli vuxen enligt principen att bara göra det. Bara göra alltihop som jag ville få gjort.
Som om tiden var utmätt, som om någon flåsade mig i nacken och jag måste hinna innan det blev för sent.
Och på ett sätt har jag ju fått allt jag ville. Jag har fått litegrann av alltihop.
Och samtidigt – jag ville ju ha allt, av allt, alltid. Och det har jag inte fått, det går ju inte.
 
Jag är så van att vara på väg någonstans. Att vänta på ett barn som ska komma, en tenta som ska klaras, en läkarutbildning som ska bli klar.
Det blir lätt att tro att ett vanligt litet liv är som att gå i cirklar.

Lätt att få för sig att det skulle vara något fel i det.

 
Men jag låter fötterna traska på.
Och tänker, att kanske kommer detta att vara mina minnesfragment av den där hösten 2017:
blöta löv under skorna
lukten av rök från någons öppna spis
inomhusmänniskorna och deras dockhusliv, deras middagar och deras tevekvällar
min frusna nästipp
värmen i tre små kroppars kramar när man kommer hem igen.
 
Och dessa väldiga vindar.
 
 
26 comments

Triss

 
 
En fördel med att de är tre är att det oftast är åtminstone någon som är glad.
När en tvååring slängt sig på hallgolvet och vrålar för att hon inte får gå ut i oktoberkvällen i bara blöja och stövlar. Och den äldsta fylld av sexårstrots står och rycker i den låsta dörren. Förklarar att man är den elakaste mamman som något barn har haft och att hon ska ta lillasyster med sig och rymma till lekparken (Vi kan sova ute, det är bättre än här).
När fyraåringen, helt oberörd av sina systrar, kryper upp i ens knä, pussar ens kind, berättar sina historier.
Jag är kär i en flicka, säger han, hon åker på min motorcykel. Vi åker till sjukhuset, vi åker till stan, vi åker till havet ibland.
En ö av lugn i ett hav av kaos.
 
 
 
 
När storasyster skvallrar på mellanbror, ett gastande MAMMA! HAN KASTAR NER SIN KORV FRÅN BALKONGEN!
Och knappt har man hunnit dit för att få inspektera den där ensamma prinskorven som vilar i gräset nedanför, innan storasyster fått en örfil från en sårad bror. Som trodde att de var kumpaner, partners in crime. Och nu detta svek och fighten är igång. Man måste bända isär dem med kraft innan någon blir skadad.
Då behöver man en travande tvååring som spankulerar ut på balkongen, till synes oberörd av slagsmålen. Som sjunger raaaain raaain go away come again another day trots att solen skiner över både korv och gräsmatta som aldrig förr. Den lilla rösten som tar i så att den spricker på de ljusaste tonerna, som hos en målbrottspojke.
 
Och så eftermiddagarna när ingen är glad. När alla slåss och alla skriker och ingen vill mutas med samma film som någon annan.
När jag undrar: hur kunde jag ta allt detta vatten över huvudet, det enorma ansvaret.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket och hur kunde jag tro att detta skulle vara en rimlig barnabörda.
 
 
 

Och sedan:

när tvååringen äntligen är lagd medan de stora ser på film i sitt rum. När jag kommer upp till dem, ser att fyraåringen dragit fram täcke och kudde, somnat själv på golvet.
 
Och vi blir stående och ser på honom, jag och hans storasyster.
Som man blir stående och ser på barnen när de somnat. Ömheten aldrig någonsin så stor som när de ligger så försvarslöst.
När hon känner det där lika starkt som jag – när hon lutar sig fram, kysser hans kind, säger:
“Åh lilla älsklingen. Jag ska älska dig. För alla mina liv.”
 
Det är ju högvinsten.
 
Liknande inlägg:
5 comments

Ångrar aldrig

 
 
Värmen i deras andedräkt mot ansiktet. Doften av ett barnahuvud. Knubbiga fingrars hårda grepp kring ens egna.
Ljudet när de suger på nappen. Ett särskilt smackande i hur ett barn suger på nappen när det somnat. Åtminstone med mina barn, alla mina tre. När de var mindre,  när alla sov i samma rum, alla med varsin napp, ljöd de genom natten som en smackande orkester.

 
Jag kommer att ångra så många saker.
Kanske ligger det i den mänskliga naturen, kanske ligger det allra mest i min. Förfäran inför hur ett val oundvikligen stänger dörren till ett annat. Tiden man inte kan hålla fast hur hårt man än kramar.
 
Jag kommer att ångra vad jag inte sa och det jag sa för hårt. Texter jag inte skrev och de där orden som blev fel. Ångra dagar då jag inte var med mina små. Och samtidigt: ångra de drömmar jag inte följde, just för att frigöra tid för småbarnsår.
 
Jag kommer att bli förvånad över vilka saker det är jag ångrar. Vilka saker det är jag saknar. Överraskningen, den ligger också i sakens natur. Hade jag vetat vad jag skulle ångra hade jag gjort det annorlunda från första början.
 
Livet handlar så mycket om att agera i dunkel.
 
 
Men jag vet en sak jag aldrig kommer att ångra.
De där gångerna när jag lagt en unge för dagssömn, och tänkt: nu ska det bli något produktivt av mig. Dags att städa ett hus, skriva en bok, göra nåt stort. Alla de gångerna jag tänkt så, och sedan känt dimman i huvudet.
Vågat vara klok nog att ändra mina planer. Krupit ned under täcket – bredvid snusningar och kroppsvärme, nappsmack och prinskorvsfingrar, lukten av mina alldeles egna.
 
Och stannat där.
 
Liknande inlägg:
 
 
ps 1 För den som undrar vad som pågår på mittenbilden, så är det min son som somnat så skönt framför en film att käken är så avslappnad att nappen hänger på allra yttersta kanten av läpparna.
 
ps 2 Ni skriver så många fina saker till mig, ni som läser. Och delar och sprider och har er. Något av det finaste jag får vara med om. TACK.
 
 
45 comments

Sjutton år sjutton år i staden

 
Det jag minns bäst är vår förväntan.
Tidens ändlösa seghet, som kola när käkarna mal, så sött och kletigt tjockt. Hur vi vandrade runt i timtal genom vårkvällar och sommardagar, hur vi satt på caféer hösten och vintern igenom. Linnébullarna stora som minst dubbla kanelbullar, vi delade på två för att det var billigare så, jag köpte te och brände tungan, jag var alltid för otålig.
Hur det kändes som att tiden var vår att fördriva, som att förväntan mest var väntan. Hur det kändes som om det när som helst skulle hända något stort.
Som att jag måste vara redo.
 
 
Jag minns ensamheten. Att vara tretton-fjorton-femton-sexton år och tänka att jag inte var gjord för den här platsen, den här tiden, det här livet. Jag minns fyrtiofem minuter på bussen, till skolan och hem. Lukten av andra människors svett i rusningstid. Böckerna man hinner läsa när man pendlar. Snöstormar, vårvindar, valborgssol utanför fönstret. 
Min tonårslängtan fladdrande i bröstet, en feber av förväntan i huvudet.
Hur jag längtade – efter att någon skulle hitta mig, älska mig, ta mig med storm.
 
Jag vet att jag alltid skrev.
I bussen, i bilen, 
Jag sa till alla: en dag ska jag bli något stort och inte ens jag trodde på min egen berättelse.
 
 
Jag åkte på kurs dit i helgen, till mitt gamla Uppsala där jag var sjutton år sjutton år i staden och inte bott på sju år och två veckor. Och under promenaderna längs Fyrisån, med en kaffe på Storken, på en bänk vid Svandammen i höstsval luft. Då log jag åt hur det är att vara sjutton och tro att man är missförstådd och ensam och precis som ingen alls.
När man uppvisar de mest ålderstypiska beteenden.
 
Och jag tänkte på hur märkligt det var: detta att någon hittade mig, älskade mig, och tog mig med storm.
Jag var sjutton år och nio månader när jag lämnade den där staden.
För att flytta in på vinst och förlust hos nån kille. För att se vad det kunde bli.
 
Sedan skaffade vi tre barn.
Och jag blev en av de som aldrig kommit hem.
41 comments

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén