Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Etikett: Åland (Sida 2 av 2)

Ålandstidningen och best of

 
Idag publicerar Ålandstidningen en längre intervju med mig. Om mitt skrivande, den här bloggen, sådana saker.
Så spännande och roligt att bli intervjuad.
Så märkligt att inte vara den som ställer frågorna.
 
Kanske är ni några nya som hittar hit. Och jag vet att ni är en hel del halvnya.
Sådana som hittat hit på sistone, men kanske inte just idag.
 
Så den här veckan tänkte jag ge tips på några inlägg att börja med.
Inom de olika ämnen jag skriver om på den här bloggen.
Ett slags mini-best-of.
Varsågod.
 
 
 
 
 
Best of Småbarnsliv:
 
 
 
Best of Åland/Finland:
 
 
 
Best of Skrivande:

Passageraren (en novell)

 
 
PS!
Ni kan följa min sida på Facebook här, då hittar ni alla nya inlägg, krönikor jag skriver, sånt.
 
PS 2!
Jag ska hålla en skrivkurs på Medis 10-11 februari.
Ett slags grundkurs och workshop i kreativt skrivande, om byggstenarna i skrivteknik och dramaturgi.
Väldigt utanför min bekvämlighetszon men jag tror det kan bli superkul.

Så skriv ned datumet och anmäl er så fort anmälan öppnar så ses vi.
 

Nu: god jul.

Och välkomna hit.
24 comments

En fläkt från öst, del 2

 
Idag är det Finlands självständighetsdag (och 100-årsdag). Det är röd dag, vi är hemma hela familjen. Jag dricker lightläsk med jordgubbssmak, tuggar minttuggummi, dricker snabbkaffe. Som alla lediga dagar, samma smaker på repeat i nåt slags trevande vardagslivsloop.
En dag om många år kommer jag att känna någon av de smakerna igen och förflyttas till en annan livsepok. Jag kommer att ha glömt allt som var svårt. Jag kommer att längta efter minnen av något som kanske aldrig riktigt fanns.
 
Men Finland är självständigt och fritt, står stolt och starkt efter hundra år av galen nutidshistoria, och jag firar med att läsa senaste numret av min favorittidning Samarbete. En fläkt från öst som ibland drar sig hitåt, till detta lilla Åland som är mitt i, varken finskt eller svenskt, ibland så förvillande likt mitt Sverige.
En aning av det finska mörkret.
 
Trogna läsare minns min läsning i somras av förrförra numret av Samarbete (för övrigt ett av mina mest uppskattade inlägg, någonsin).
För den som är ny kommer en recap: Samarbete är den finska mataffärskedjan S-markets kundtidning. Typ som Icas Buffé. Lite recept, lite kollage med egna produkter, lite behaglig konsumtionsinspirerande lättsamhet.
Ja eller lättsamheten, den finns väl mest i de svenska motsvarigheterna.
Från landet i öster sveper allvaret in.
 
 
Förra gången jag skrev om Samarbete handlade det om den finländska dysterheten. Om bostadskris, ensamhet och att stänga av respiratorn till sin hjärnskadade hustru.
Den här gången handlar det om den finländska envisheten. Arbetssamheten.
Att vara av ett segt men tåligt virke.
 
I det återkommande inslaget På ABC-kaffe – där stamgäster på ABC-bensinmackarna intervjuas, sådana som dricker kaffe på bensinmacken varje morgon, kanske ett helt liv – läser jag om att envist älska sin finländska hemort.
“Jag har besökt 150 länder via datorn”, lyder rubriken. Pekka Kekki, 67 år, boende i Vittis, stamgäst på ortens bensinmack där han dagligen dricker kaffe med “det lokala parlamentet” (hans vänner och bekanta), berättar om hur han inte behöver åka utomlands. Man kan bara skriva in ett lands namn på datorn, och vips är man där. Dessutom finns ju allt han behöver på hemorten:
“Jag har bott hela mitt liv i Vittis. Här finns allt jag behöver, inklusive en nyrenoverad simhall. Min fru och jag brukar besöka våra grannstäder. Vi har varit i Åbo, Raumo, Tammerfors… Besöken är snarlika: Vi ser oss omkring och går i affärer. Vi kommer alltid hem till natten.”

De där sista raderna, de har en närmast Hemingwaysk precision. Jag suger på dem som en litterär karamell. Vi kommer alltid hem till natten.

 
 
Jag läser om Vesa Lappi, med företaget Kala-Lappi, som tillverkar handrökt fisk.
Idén fick han när han hade sitt livs första längre semester. Det han gjorde mest hela tiden var att fiska. 850 timmar närmare bestämt (han har räknat).
En mörk höstmorgon, ute på sjön, omgiven av regnblandad snö, insåg han att detta var den passion han måste ägna sig åt. Fiskandet. Alltid fiskandet, i många hundra timmar till.
Han satsade allt och förberedde sin fru på vad som skulle krävas:
“Jag sa till min fru att jag kommer att vara helt bunden av företaget de första fem år, men att vi därefter kan börja planera vårt privatliv och hålla semester. Min fru förstod och var med på noterna.”
 
Det är fyra år sedan de startade företaget, så kanske kan han och hans fru hålla semester snart. Å andra sidan konstaterar han:
“Semester är inte riktigt min melodi eftersom jag tycker om liv och rörelse.”
 
 
Och jag, jag fascineras som vanligt av detta närliggande och ändå främmande.
En envis strävsamhet, det passionerade hårda arbetet i tysthet. Den stoiska slitsamheten.
 
Det fläktar från öst och jag läser, ler och önskar ytterligare hundra år av hårt arbete.
 
 
 
 
 
 
 
10 comments

Vykort

 
 
Plötsligt blev det tyst.
En gång i veckan har jag lämnat avtryck här men nu gick det inte.
Den oroliga kan jag lugna med att det inte rör sig om någon större dramatik.
Bara en kurs, en helgjour, en till kurs. 
 
Däremellan livet. Barnen. Utspridda fragment mellan dessa intensiva dagar. Hur jag kan bli knäsvag av min dotters röst i bakgrunden när jag sitter på ett hotellrum på andra sidan havet och pratar i telefon med min man. Hur min kropp känns halv och tom utan fingrarna i håret, läpparna mot kinden, fnissen i örat på kvällen när ingen vill sova.
 
 
 
 
Hur det känns som att någon har suddat ut ens konturer.
Att vandra runt i en främmande stad utan att någon väntar på att man ska komma hem.
Att man hade kunnat göra vad som helst, var som helst, att ingenting håller en bunden. 
 
 
Hur nattsömnen kan vara så god och lakanen dofta så rent men hur de doftar ensamhet.
 
Får lära mig så intressanta saker om ett yrke jag älskar.
Men det här handlar inte om hjärnan, det handlar inte om något slags intellektuell stimulans.
Det handlar om kroppen som saknar det som en gång var en del av den, det som klängt och hängt på den, det som på så många sätt fortfarande tillhör den.
 
Så.
Det var några rader, från ett hotellrum i Uppsala, en kväll när jag längtar, en kväll när jag saknar, en kväll när jag tänker att kanske ska det inte bli något större av mig än att vara just mamma till just de där ungarna, kanske hade jag kunnat ge upp varenda dröm i kroppen för just det.
 
Imorgon åker jag hem.
Sedan ska jag skriva här på riktigt igen.
 
När jag har kramats klart.
 
 
 
 
22 comments

Min helg. nettelblad edition

 
 
Min helg. Som den där SvD-serien om folks lyckliga liv.
Fast utan den där lyckat-lycklig-illusionen, det har aldrig varit min bästa gren.
 
Fredag och jag hämtar barnen vid dagiset med vår lådcykel (ni vet en sådan här). Det är barn och vantar och dagisvästar in till två olika avdelningar och plötsligt en tvååring som slänger sig på golvet i en sjuttonkilosklump som vägrar allt.
Det är mutor och trix, någon på höften, någon i handen, hjälmar som ska knäppas under runda hakor utan att huden kläms och –
plötsligt, från en mellanbarnspojke, ett litet mummel utan egentligt sammanhang:
Åh mamma. Du är bäst.
 
Genom andfåddhet och mjölksyra hemåt, vi möter solnedgången, luften är råkall men jag är svettig.
Och jag tänker på detta märkliga i föräldraskapet, att helheten inte liknar beståndsdelarna.
Att man bygger en uppväxt genom detta tålmodiga gnatande, detta repetitiva och simpla.
Att det kan bygga en vidsträckt helhet av existens.
 
 
 
 
Och fredag kväll och mannen är på after work,
vi äter pizza och jag borde städa.
Fyller en dismaskin, dricker lightläsk med jordgubbssmak, slösurfar på internet, jag googlar:
tips för ensamstående mammor
Det är väl ett slags eskapism jag ägnar mig åt, kanske är det orespektfullt? I så fall var det aldrig min mening, det är ju bara lek
att låtsas att de här kvällarna när jag sköter allt själv är representativa för hela min tillvaro
för att först då kan jag släppa lite på kraven, tänka att jag är good enough
var rädd om dig själv, du måste ju också hålla
står det på en av alla hemsidorna jag hittar.
 
 
 
 
Lördag går jag jour (och söndag också), 9-12, ett av de lugnaste jourpassen jag vet, geriatrikjourerna.
Går till geriatriska kliniken, ordnar akuta ärenden på avdelningarna. Små ärenden som blandas med berättelser om smärta och förgänglighet.
En av avdelningarna är inriktad mot palliativ vård. Man lär sig om de hyss kroppen kan spela mot en när den är under attack, överbelastad. Lär sig vilka medel som finns för att lindra.
 
Jag dricker kaffe, höjer kanske några morfindoser, man måste ha tungan rätt i mun, inte räkna fel, man ska räkna dygnsdosen och vilken dos det ska vara vid behov.
Det är meditativt, detta med siffrorna. Inte svårt, man måste vara noggrann bara, kan inte låta sina tankar fara åt alla håll.
 
På vägen hem krasar löven under mina fötter,
jag tänker på alla drömmar man måste hinna fånga innan det är för sent,
tänker på nästa gång jag ska ta ut komptid för att skriva.
 
 
 
 
Efter jouren har vi vänner på besök.
Jag panikstädar sista timmen för att omvandla hemmet från skitigt till bara stökigt. Gränsen för min värdighet går väl någonstans där.
Jag tänker på att någon sa, var det i en podcast? att när de bjöd hem någon och de inte hade städat
då var det som att ge bort en gåva
man raserar lite av murarna vi bygger mellan varandra i en jakt på att imponera, det där som gör oss så ensamma
 
Jag lånar ut en bärsjal och luktar på någons bebis
och undrar om jag någon gång kommer att skaffa fler barn.
Det är ett eget universum av tankespår, jag kan stanna där länge.
 
 

 
 
Och sedan är det söndag, men ingen söndagsångest. Kanske bara lite lebensangst, vem ska man bli, vad ska bli av ens tid.
Jag jourar och dricker kaffe och ordinerar morfin. Sedan promenerar jag till Nabben, det är stranden kanske två kilometer hemifrån, den är långgrund så man bottnar för alltid, de har simskola där om somrarna. En lagom promenadsträcka, fram och tillbaka, jag brukar titta på havet, hur det växlar i färg över årstiderna, lyssna på ljudet, smaka på lukten
och jag blir stående länge idag.
 
Skorna nedsjunkna i fuktig sandstrand, jag tänker på hur det var att stå där för ett år sedan
vem hon var, hon som stod där för ett år sedan
hur omtumlande alla stora saker i livet kan vara,
hur naggande ihållande de små kan bli
 
hur jag ömmar för henne
hur jag glömmer henne
hur nya tider sköljer undan gamla, som nya vågor tränger bort gammalt vatten, som varje ny tanke sköljer undan den jag tänkte
alldeles
nyss.
 
 
38 comments

Storm

 
Det stormar om morgnarna, det låter så högt, som om det regnar.
Träden böjer sig, tallarna växer snett efter år av samma vindar.
Ibland doftar luften salt av hav. Ibland bara blöta löv och fuktig jord.
Och barnen in i bilen, fortfarande i mörkret, den där blåsten om morgonen, man känner att man lever, kanske behöver man en naturkraft ibland för att känna det.
 
Det är så vackert att åka på natten, säger hon som snart blir en sexåring. Det är så vackert när alla lamporna lyser.
Och jag tänker att kanske blir just de här morgnarna hennes minnesfragment av barndom:
lampornas ljus
trängseln i vår lilla bil
ljudet av syskon som sjunger, viskar, leker
pappas parfym och lukten av overall
och dessa väldiga vindar.
 
 

Men det är sant. Det är så vackert om morgonen, om kvällen. När alla lamporna lyser och man kan titta in i andra människors hem.

Kvällspromenader i blåsten, halsduken tätare kring ansiktet. Passera hus och lägenheter som blir som dockskåp.
Där lever andra människor sina liv, här hittar jag på mina egna berättelser.
 
Det är så lätt att hitta på historier om andra, bygga dramaturgin tydlig och klar, fylla ut luckorna som man bäst behagar.
Så mycket svårare att bygga den egna berättelsen.
 
Fyller snart år, blir snart tjugofem, har levt mina år av att bli vuxen enligt principen att bara göra det. Bara göra alltihop som jag ville få gjort.
Som om tiden var utmätt, som om någon flåsade mig i nacken och jag måste hinna innan det blev för sent.
Och på ett sätt har jag ju fått allt jag ville. Jag har fått litegrann av alltihop.
Och samtidigt – jag ville ju ha allt, av allt, alltid. Och det har jag inte fått, det går ju inte.
 
Jag är så van att vara på väg någonstans. Att vänta på ett barn som ska komma, en tenta som ska klaras, en läkarutbildning som ska bli klar.
Det blir lätt att tro att ett vanligt litet liv är som att gå i cirklar.

Lätt att få för sig att det skulle vara något fel i det.

 
Men jag låter fötterna traska på.
Och tänker, att kanske kommer detta att vara mina minnesfragment av den där hösten 2017:
blöta löv under skorna
lukten av rök från någons öppna spis
inomhusmänniskorna och deras dockhusliv, deras middagar och deras tevekvällar
min frusna nästipp
värmen i tre små kroppars kramar när man kommer hem igen.
 
Och dessa väldiga vindar.
 
 
26 comments

Gräva guld i Mariehamn

 
 
Jag har några talanger som hjälpt mig genom livet. En av de viktigaste är att jag älskar alla låtarna de spelar på radion.
När jag är försenad till dagishämtningen, cyklar tills jag knappt hittar andan i bröstet. När jag är på väg till sjukhuset, behöver pigga upp mig inför ett kvällspass på akuten. När jag känner mig ensam, trots att dagen varit fylld av mänsklig närvaro, sådär omotiverat ensam som man kan känna sig om man är en melankoliker.
På med hörlurar, slår på radion, vrider upp volymen.
Livet kan alltid bli bättre med en redig dos Mix Megapol.
 
De spelar alltid min favoritlåt.
Jag skriker glädjetjut åt min man, om han finns i närheten.
Vilken TUR att jag slog på radion, just nu! De spelar en så bra låt, åh du måste höra, jag ÄLSKAR den här låten.
 
För jag älskar de där låtarna. De gamla och de nya. Jag älskar More than you know och jag älskar Wonderchild, jag älskar The Greatest och jag älskar Rhytm is the dancer, jag älskar Despacito och jag älskar När vi gräver guld i USA.
 
 
En annan av mina viktiga talanger – eller kanske är den orsaken till den första – är att jag tror att alla poplåtar handlar om mig.
Jag bygger en berättelse kring texten, använder den för att öka motivationen i min egen tillvaro.
Det är det bästa med reklamradiosångerna, att oftast handlar de inte så mycket om någonting.
Man kan fylla dem helt med sina egna historier.
 
Jag älskar den här låten, tjuter jag alltså till mannen, den handlar precis om mitt liv.
Och kanske frågar han då, med viss och berättigad skepsis, hur exempelvis  När vi gräver guld i USA handlar om mig.
Där kommer ytterligare en talang in. Jag har en viss förmåga att vrida och vända på orden.
 
Det handlar ju om när vi flyttade till Åland, förklarar jag. Man behöver bara ändra på några rader.
De sjunger till alla flickor vi har försakat och jag tänker på alla vänner jag inte hör av mig till som jag borde. För att jag alltid jobbar eller tänker på barnen eller skriver en krönika. För att jag är så dålig på att minnas människor när jag inte har dem precis intill, att jag alltid varit usel på distans
och till alla er som trott, på allting som vi gjort och jag tänker på alla ni som läst sådant jag skrivit länge, följt vad jag trott länge, på alla ni som hört av er med fina ord. Tänker på föräldrarna och svärföräldrarna. Som aldrig, när vi skaffat barn och studerat på löpande band, sagt det här kommer du aldrig att klara utan bara frågat: hur kan vi hjälpa dig så att du klarar det?
och vill ni följa med oss västerut? och jag tänker: det är ju bara att byta ut det mot österut, så är vi hemma.
 
Och ibland. På denna ö med sina korta arbetstider, minimala pendlingstider. Med dagis och skolor i toppkvalitet. Med soluppgångar i skärgården och trygghetens lugn.
Ibland känns det faktiskt som vi gräver guld.
 
Och när det känns tufft. Med en ny plats, ett nytt liv, ett nytt samhälle att försöka komma in i.
Då slår jag på radion.
 
 
 
 
Liknande inlägg:
2 comments

Sida 2 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén