Juli i år är som att redigera roman, som yinyoga. Att sjunka djupare, djupare, djupare in. I text, sträckning, ledighet.
Ett tillstånd att drunkna i, sjunka i, ned under vattenytan, kämpa inte mot kylan, njut av vattnet i håret.
Jag har skaffat mig ett arbestrum, eller tagit tillbaka något jag en gång hade, för många år sedan. I delen av huset jag använder som gästlägenhet, den som jag hyrde ut under flera år.
Förra gången jag trodde jag skulle ge mitt skrivande plats här var barnen så små, det förutsatte att det fanns någon som kunde ta hand om dem på övervåningen.
Och sedan kom allt, sedan blev jag ensam, och mitt skrivande hände vid köksbordet, på stranden, i huvudet.
Jag sitter i mitt arbetsrum och utanför fönstret ser jag: en grill, en obeskuren rosenbuske, en flikig gräsmatta. Därinne är det tyst och stänger man dörren mot övervåningen hör man nästan ingenting.
Jag sitter i mitt arbetsrum och läser text högt.
Mitt skrivprojekt är lika ojämnt skött som min trädgård, men ändå, detta: att ha kommit så långt att det finns scener som slipas på meningsnivå, flödesnivå, hur de låter när man läser dem.
Att det finns delar av texten som börjar bli redo för utifrånblicken.
Jag promenerar sent om kvällen, om natten, när hettan inte är så tryckande.
Ingenting doftar som julinatten.
Mina barn rensar ogräs för betalning för att köpa Robux. Jag tvingar dem på cykelutflykter för att testa nya stränder och lovar att om de följer med kommer jag alltid att ta ett dopp. Tolvåringen säger även om det händer på vintern? och sedan spelar de in mig med hennes mobil när jag lovar dyrt och heligt att detta även gäller vid cykelutflykter på vintern.
Jag är fylld av dåligt samvete och oro och den har ingenstans att ta vägen.
Den är som onda andar som söker en kropp att ta bo i.
Stackars mina barn, tänker jag på ren instinkt, att jag inte har kunnat göra mer för dem. Men i rättegången i huvudet är min försvarare ovanligt stark, den här sommaren. Håller ett helt anförande. De har en mamma som finns där för dem HELA SOMMAREN och de har en mormor och morfar och farmor och farfar som älskar dem helhjärtat och de har kompisar på Åland och i Sverige och de har mat på bordet och bor på en av världens tryggaste platser där man cyklar mellan vänner utan att låsa cykeln och det finns många vuxna som håller koll och hjälper och de har Kalle Anka-pocketar och pysselböcker och ipads och studsmatta och en mamma som både älskar sina barn och har ett eget liv och de har fnissande viskningar om natten efter läggdags när man egentligen ska sova och de har kusinerna och moster och morbror och faster och de har tågsemester och inget-händer-alls-dagar och PÅ VILKET SÄTT ÄR DET SÅ JÄVLA SYND OM DEM.
Och åklagaren, i tankarnas egna tribunal: ja fast imorse var du så sur på dem innan du hade fått ditt morgonkaffe. Och nu är det så stökigt i köket igen. Ska inte barn lära sig att hålla ordning hemma?
Försvararen: Det här är knappast ett bevis på misär och försummelse! Att det här fallet ens gått vidare till åtal för dåligt föräldraskap är en veritabel RÄTTSSKANDAL.
Så pågår tankarna, i juli.
Och mer än så pågår inte, det är själva poängen och ovanan, det jag behöver öva på att falla i, att jag inte ska ha deadlines eller större projekt, att jag inte ska kasta mig in i och göra klart, att jag ska lunka på, låta vara, leva i något slags stiltje.
Leva lugnt, innan blåsten kommer och vågorna tar fart.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.
No Comments