sen sist.

Vi reste till Uppsala. På bussen till färjan försvann en av våra väskor. Det var en historia som i stunden var mycket dramatisk och förkrossande. Jag trodde att jag glömt den på busshållplatsen trots att jag var säker på att jag satt in den, jag grät gömd på en toalett på Eckerölinjen för att jag tydligen kan förbereda mig hur mycket som helst, tro att livet ska börja vara ordning, och sedan misslyckas med de mest grundläggande saker.

Sedan visade det sig istället att jag inte alls hade glömt den, att någon som steg på flera hållplatser efter min måste ha lyft ut väskan ur det överfyllda bagageutrymmet för att försöka stuva om och få fram plats till sin, och sedan glömt den där.

Då kom förbittringen.
Något jag inte kände igen, något jag kanske inte tillåtit mig eller kunnat tillåta mig att känna under tider i mitt liv när verkliga saker hände mig, när sant oacceptabla handlingar riktades emot mig.
HUR kunde detta göras MOT MIG, ältade jag. För mina kollegor, för mina vänner, för den stackars kvinnan i Eckerölinjens resebutik när jag hämtade ut min väska och inte kunde låta bli att påpeka att jag ville hämta bagaget som jag inte glömt kvar utan som lastats ut av någon annan.
Sedan hörde jag mig själv, tonfallet, orden, och  jag tänkte:
det här måste upphöra nu. Du får skriva om den här händelsen på bloggen, och sedan får du släppa det och gå vidare.

Det handlade förstås inte om väskan.
Som med så många andra oförrätter människor fastnar i, snavar runt i tills de inte ta sig ut, handlade det om allt som hänt förut.

*

Vi bodde hemma hos vänner i Uppsala, sådana vi lärde känna under vårt år där.
Vi promenerade i höstvädret. Längs sjön, i villakvarteren. Jag tänkte att Sunnersta är vackert om hösten, men jag kände inte igen det.
Hösten det året präglades av så mörka saker, jag har svårt att minnas att det någonsin var dagsljus, den sortens klara höga oktoberdagar som jag älskar, de frasande löven, doften av jord, solen mild mot kinden, blunda mot den ljumma vinden. Jag vet att det fanns dagar, jag tog bilder på dem, men det är som att minnas en förlossning, det är att minnas ett tillstånd så annorlunda från ens vanliga liv att det trotsar tid och rum.

Barnen spelade inne i huset, jag och mamman i familjen satt i spabadet. Regn föll, natten kom.
Jag önskade att jag hade kunnat få berätta för den som var jag – för två år sedan, och för en evighet sedan – att alla ansträngningar och alla försök jag gjorde skulle spela roll.

På färjan hem letade jag reda på blogginlägg jag skrev den hösten, för att jag minns att vi rörde oss ute i ljuset, inte för att jag minns hur det kändes men för att jag minns hur det kändes att skriva om det.
Påmindes om att för två år sedan kunde jag inte äta, läsa, skriva.
Att långt senare än så, kanske ända fram till för ett år sedan, visste jag inte om jag skulle börja skriva igen.
Det är så lätt att bli bortskämd när man glömmer.
Alla dessa saker som jag vid en annan tidpunkt inte kunde ta för givet.

*

Resan blev ett avbrott i romanskrivandet.
Runt trettioentusen ord stod jag och stampade på den klassiska platsen för att stampa. Man är en bra bit in, man har en bra bit kvar. Så mycket riktningar måste väljas. Det är tveksamt om det finns något i manuset som griper tag.
Man har lagt så mycket tid. Till vilken nytta?
Man fortsätter lägga så mycket tid. För vilken framtid?
Ändå fortsatte jag att stiga upp, att sätta mig varje morgon, röra mig i manuset, söka kontakt. Som att försöka hitta magmusklerna igen efter en graviditet.

*

Det kom en söndag, det är idag, då det började lossna. Trots att morgonen hunnit bli ljus, på grund av vintertiden (kanske är jag den enda som har det som klagomål på vintertiden, att det var ljust när jag steg upp och jag skriver bättre i mörkret).
Idéerna, bilderna, kom tillbaka till mig.
Jag hade inte tappat sikte.
Jag tänkte att kanske är det så det blir. Att om man bara fortsätter, om man bara håller på, är det så det blir till sist.