Quiz

Det är den nettelbladska perfektionismen, den drabbar honom hårt och överväldigande.
När han sitter i soffan och ser på sitt nya favoritprogram, Quiz på SVT Barn.
Frågesport om sådant som SVT Barns olika program, eller om sommaren och påsken. Trealternativsfrågor. Frågor som Vem i Kokobäng får inte veta Inas hemlis? och Vad betyder Tyrannosaurus Rex ordagrant?

Lilla Gubben ser på programmet som om han är i klimax på en film om någon som måste vinna en tevefrågesport för att ha råd att bo kvar i huset med sin älskade familj efter en personlig konkurs på grund av ondsinta omständigheter. Tvekar mellan svaren, biter sig i läppen, fattar ett beslut. Kramar de små nävarna i väntan på domen. Som om det är klara det, vinn den där miljonen, ni älskade ju det där huset, det var ett fantastiskt liv, och precis som om det hade varit den där filmen är det svårt att inte dras med i spänningen.

Han håller andan. Han pustar ut.
Han kan rätt svar och ställer sig upp i soffan och dansar segerdanser.
Han säger fel svar och slår ned med blicken i golvet. Evighetslånga ögonfransar mot de lena kinderna. Skakar på huvudet. Rodnar.
“Tänk. Att jag inte redan visste det.”

Och jag behöver sätta mig bredvid och förklara att ingen vet allt när man är sex år gammal, man vet inte allt när man är tjugosju heller. (Framförallt har jag ingen aning om vem i Kokobäng som inte får veta Inas hemlis).

Senare ber han mig att sitta där bredvid honom, länge.
“Det är ett väldigt roligt program, Quiz. Man kan lära sig många intressanta saker. Och jag har kommit på, att när man inte vet svaret, då kan man ändå säga ett av deras svar som det kanske kan vara, man kan gissa. Även när man gissar kan det hända att man har rätt.”
Ja, även i slumpen får man vissa träffar, det finns hela vetenskapliga teorier byggda på sådana tankar.
Så jag sätter mig bredvid och jag gissar. Tre i rad gissar jag rätt, jag är i en vinnande trend, snart vinner jag miljonerna och berömmelsen och den här filmen har ett lyckligt slut, åskådarmassorna hurrar och familjen får behålla huset.
Sedan kommer bakslaget.
Så fånigt. Några meter fel på hur lång en viss dinosauriearts hals ska vara.
“Åh näääääääääääääääääääää!”, säger jag, som den strålande förlorare jag är. “JAG GISSADE FEL!!!!!!!!!”
Och Lilla gubben vänder mot sig, de mörkbruna ögonen glittrar till i ljuset av solnedgången genom vardagsrumsfönstret. Han ler så skrattgroparna djupnar, ger mig mina egna ord i repris.
“Men mamma. Det är verkligen inget fel med att gissa fel ibland. Ingen av oss kan veta allting.”
Vänder sig sedan mot teven igen, nickar eftertänksamt åt sitt eget uttalande.
Mycket nöjd med att ha dechiffrerat ytterligare en av alla livets viktigheter.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!