Också en grå lördag i november – när allt som finns är mulen fukt och man tror att det redan hunnit börja mörkna – kan man gå på promenad med en femåring. Upptäcka att det är som det alltid är när man går ut i gråmulen höst, att är man väl ute är det så mycket ljusare än man först tänkte sig. Känna en liten habanerohand krama om ens egen, låta en liten mammahand krama tillbaka. Ingen hand med vante för det var visst inte så kallt som vi trodde, det har vi redan enats om.
Och hud värmer, det värmer mer än man tror.
Också en klar och kall vabbmåndag i november, med skarp sol flödande in genom vardagsrumsfönstren. Med friska barn susande omkring sig, rastlöst klättrande på allt som går och allt som inte går att klättra på i väntan på tillräckligt lång tid av symptomfrihet. Med hörselskydden på för en dämpning av höga plötsliga utrop som NU TAR DE ÖVER STADEN och BOM BOM BOM TILL ATTACK när de sista barrikaderna är förgäves och en kojvärld raseras i tragiska slutstrider. (Och plötsligt, helt osökt, är den enda låt jag har på hjärnan Die Russen Kommen med Berlin Express, och jag går en hel dag och mumlar achtung achtung alarm för mig själv).
Också en sådan dag kan äppelteet ha dragit så att det nådde maximal smak utan att bli beskt, bokens meningar vara vackra, skrivandet rulla fint när barnen äntligen sover.
Också en sådan dag kan sluta i stjärnklar natt, kyla som skapar andedräktsrök, något som biter i kinderna på kvällspromenaden så man känner att man lever och inte bara överlever.
Också en becksvart onsdagsmorgon i november, när man cyklar till dagis för första gången på länge efter ett negativt coronatest, och småbarn muttrar och grufsar som småbarn gör när rutinen plötsligt är bruten, kan man överväldigas av hur gott morgonluft kan dofta. Också i november. Av hur skönt det kan vara att få trampa ur sig allt spring i benen, känna pulsen pumpa och flåset väckas, känna vinden i ansiktet och håret, få tjuvkiken in i andra människors liv genom upplysta villafönster man passerar på vägen.
Känna friheten i förflyttning, om så bara längs en välbekant väg från en välbekant plats annan,
för att ingen dag och tid är helt välbekant
för att varje ögonblick är nytt.
*
Fler inlägg om dessa märkliga tider:
- I detta, nu. ”Och inget av de här ögonblicken kommer att gå till historien.
Det är just det som gör dem så värdefulla.” - Glimtar, september 2020. Stormarna mellan det spegelblanka.
- Vykort från Göteborg, oktober 2020. Driva med strömmen, tappa sin förankring.
Vill du läsa ännu mer? Här hittar du mina bästa inlägg.
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.
No Comments