Nioårsgubben

För nio år sedan idag vaknade jag om natten med värkar, och på förmiddagen födde jag fram min son.
Tidigt i livet fick min lilla gubbe många roller att fylla. Han föddes som en son och en lillebror, efter ett och ett halvt år var han också en storebror.

Han har varit någon som skaffar sig egna utrymmen där eget utrymme är något som saknas. Suttit i hålrummet under rutschkanan när systrarna dundrat ovanpå, suttit ovanpå tunneln i en lekställning och tittat på utsikten en stund istället för att åla inuti. För att sedan kasta sig in igen, i syskonvärlden, den myllrande.

Han har varit en diplomat, ett mellanbarn som gett upp och anpassat sig, och ibland har han varit någon som inte krävt fast han borde. Han har varit tyst tills han hittat den definitiva formuleringen, ruvat på oro tills han är säker på hur han ska kunna beskriva den, men ibland med priset att han aldrig berättar om den.

Man blir glad över olika saker med olika barn, beroende på vad man tror att de behöver.
Jag blir glad när jag får höra att min lilla gubbe har varit pratig på lektioner för att han och hans nya killkompisgäng haft så mycket att diskutera att de glömt bort att det var matte och inte Roblox och skämt från Kalle Anka som stod på agendan. Eftersom jag vet att det han behöver är att glömma reglerna ibland, inte att följa dem än hårdare.

Jag blir glad när min lilla gubbe står emot om man försöker pressa honom till något, oavsett om det är hans systrar eller någon annan eller till och med jag som gör det.
Plötsligt kan jag inse hur jag utan att vilja det har tagit för givet att åtminstone ett av tre barn kommer att göra som jag vill, och plötsligt står han där, orubblig, som Neville Longbottom i första Harry Potter-boken när han försöker hindra Ron och Harry och Hermione från att ge sig ut om natten igen. Min lilla gubbe, när han säger nej, till och med mot sin mamma.
Det gör inte mitt liv enklare, men det gör mitt liv lyckligare, för det är motståndet som det ska vara, det är den där integriteten som ska ge honom all plats han behöver.

Min lilla gubbe, mitt tankfulla barn. Som ibland fastnar med blicken i fjärran vid middagsbordet och sedan ruskar hela huvudet, som om något måste skakas på plats, och säger: jag fastnade visst i mina tankar igen. Som skrattar så gott när jag gör precis samma sak.
Jag ville ge honom guld och gröna skogar, jag ville ge honom hela världen, så många saker ville jag ge honom som inte stod i min makt, så många saker ville jag skydda honom från och ändå kunde jag inte.

Jag ville skriva att jag åtminstone ska ge honom det här: ett eget utrymme i världen, platser att vara någon annan och något annat än den som kommer i kläm.
Men kanske är det inte något jag kommer att ge till honom.
Kanske är det något han skapar alldeles själv.

Läs mer:

• Sju.
• Femårsdagen.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.