Decenniets första dagar ägnar jag åt att plocka pinnar i skogen bakom mina föräldrars hus. Barnen bygger en koja, jag samlar material. Blöta fingervantar, en råkall fukt kring kinderna, doften av mossa och gran och löv och jord. Jag undrar varför jag alltid glömmer hur mycket bättre man tänker i skogen. Varför jag alltid glömmer hur mycket lugnare man blir, i skogen.
När jag kommer in skriver jag. På mitt projekt som jag lyft och släppt, lyft och släppt och nu förvånad kan se på och märka att här har jag det ju igen, omarbetat till något som är helt annorlunda än den bok som en gång var (och refuserades) men som jag är så oändligt mycket mer nöjd med. Och för första gången på väldigt länge har jag ett längre skrivprojekt att få lägga sista handen vid, putsa på, och släppa in någon annan att se.
Få saker gör mig lugnare än att ha det.
Ja det skulle väl vara skogen då.
2019 var ett märkligt år, och väldigt långt. Nyåret och decennieskiftet kom med blandade känslor. Mycket har att göra med saker långt bak i tiden. Jag minns nyårsafton 2009/2010 väldigt väl. Hur vi firade och vad jag lovade mig själv. En av de jag firade med då är död. I maj gick jag på hans begravning.
Men löftena har jag hållit.
Det skiftet där, då, förra gången det blev ett nytt decennium, vid just den tiden i mitt liv hände många saker som blev livsavgörande, eller åtminstone livsförändrande. Och det här året har jag ofta haft en känsla av att 2019/2020 kommer att vara ett skifte jag minns på samma sätt. Som tiden då något i mig förändrades och jag kom ut ur det som någon annan.
Det finns så många trådar att dra i för att berätta historien om det här året att jag inte riktigt vet hur jag skulle foga samman den berättelsen, skapa den strukturen.
Inte måste man ju tänka på hela verkligheten som en dramaturgisk konstruktion, förstås.
Men samtidigt är det ju just det jag tycker om med skrivandet. Att man ur den kaos och slump som är vardag och verklighet skapar enhetlighet och begriplighet. Som att sortera legoklossarna i färgordning, finhacka lök, lägga pussel.
Men den berättelsen kommer när jag är klar med den.
Så är det med det skrivna ordet. Det blir inte sämre av att man tänker klart för.
Kanske börjar jag skriva mer här igen, sen, när jag vet hur jag vill formulera tankarna igen.
Så länge tänker jag på det jag har lovat mig själv att göra 2020:
redigera det sista på min bok och skicka in den till förlag.
Fotografera mer.
Gå ut i skogen och bygga kojor.
Och så har jag lovat mig, att varje gång jag sprungit långt, badat kallt eller något riktigt bra och härligt har hänt, ska jag lyssna på den här låten.
Som ett sätt att kapsla in sånt som är ren och skär lycka, ett lyckopiller på 2 minuter 45 sekunder.
Vi hörs.
3 Comments
[…] De första dagarna på året stod jag i skogen bakom mina föräldrars hus, såg barnen bygga koja, kände doften av mossa och tänkte att i år vill jag att vi tar oss ut mer. Så jag lovade mig själv det som ett nyårslöfte, precis som jag lovade mig själv att skriva klart boken och skicka in den till förlag. Det finns mycket jag inte är så bra på här i livet – till exempel att inte snubbla på mina egna fötter medan jag går – men jag är bra på att genomföra sådant jag föresatt mig. Så jag skrev klart den där boken, och vi tog oss ut. Så småningom fick vi in det i vår helgrutin. Precis som man behöver veta vad man ska äta till lunch, behöver man bestämma vilket som blir dagens utflyktsmål. Idag tänkte jag ge några tips på saker som har gjort de där utflykterna trevligare för oss alla. […]
[…] Det här var årets första inlägg, och det här inlägget blir årets sista. När jag skrev det första inlägget i år visste jag inte att det här skulle bli året när jag hittade hur jag ville bygga den här bloggen, att jag skulle börja skriva den på sättet jag gör nu – och nu känns det så självklart. Så glad jag är för det. Här kommer en sammanfattning av året som varit, men innan dess: tack alla ni som kommit hit i år och läst. Jag uppskattar varenda en av er. Vi hörs igen 2021. Då ska det hända grejer. […]
[…] första dag doftar mossa, som decenniets första dagar gjorde. Så många saker skulle hända efter att jag skrev det inlägget i början av 2020, så lite […]