Monopol

Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag.
Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar.

Å ena sidan så tålig vid sjukdom att han kan ha 40 graders feber men säga jag är nog inte så sjuk, jag måste bara vila en stund, vara det av mina barn som jag blir mest hypokondrisk kring, för att han skulle kunna vara en sådan som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest extrema som kan hända vid sjukdom är att hon är tyst en hel kvart i sträck.)
Å andra sidan: en pojke som vaknar i panik över myggbett, en natt. För att myggbetten kliar, kliar, kliar mamma.

Lilla Gubben älskar Monopol.
Alltså älskar som i den första-intensiva-kärleken-älskar Monopol, älskar som i att älska det dag och natt. Han älskar att spela det och han älskar att tänka på det – sitta vid en uppställd spelplan och läsa gatornas namn, planera nästa drag för när vi ska spela igen, be mig att kolla upp någonting i reglerna.
En gång fick Lilla Gubben frågan vad som är besvärligt med att vara Lilla Gubben. Att mina systrar vill mysa och se på film men jag vill bara spela Monopol.
En gång såg jag honom vid köksbordet, rynkad panna böjd över en hög med allmänningkort, medan läpparna långsamt ljudade inkassera kr 4000, och jag utbrast:
”Jag älskar dig.”
”Åh”, sa Lilla Gubben och såg upp. ”Jag blir så varm, jag blir så glad, jag vet inte hur jag ska hitta ord för hur mycket jag älskar” – och andlöst såg jag på denna ljuvliga lilla sexåring, förberedde mitt leende inför denna oerhörda mammakärleksförklaring – ”hur mycket jag älskar Monopol.”

Och så är vi där, i natten.
Med myggbetten som kliar så man gråter (och så att man väcker sina systrar med gråten). Kliets obehag, pojkens känslighet, nattens tendens att förvränga också små bekymmer till ohanterligt enorma.
”Det blir lättare med kliet om man tänker på något annat”, säger jag.
”Men jag kan inte! För det kliar!”
Tårar i ögonvrårna och en varm liten hand som kramar min, hårt.
”Du kanske kan tänka på Monopol”, säger jag. ”Hur många steg hoppas du få nästa gång det är din tur?”
En hand som slappnar av. Ett leende. Ögon som glittrar i skenet från lyktstolpen utanför hans fönster.
”Elva. För då kan jag köpa en station. Och du borde få sju, för då hamnar du på Narvavägen, och jag har Narvavägen, och jag har ett hus där. Då behöver du betala mig -”
Och så fortsätter vi en stund, tills kliet är borta och pojken somnar, och det är bara en av alla många sommarnätter som utgör en barndom, ett av alla miljoner ögonblick som utgör en barndom, på morgonen när han tumlar upp med sömngrus i ögonen har han redan glömt bort att det hände.
Men jag, jag sparar ögonblicket i mitt hjärta.

*

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!