Runt ett middagsbord kan många samtal ske. Finns där tre barn mellan fem och nio krävs inte heller särskilt mycket vuxendeltagande för att samtalet ska fortsätta. Det finns alltid ett syskon som kan fylla i, alltid ett annat barns tanke som kan ta vid.
”Jag tror INTE på Gud”, säger exempelvis Lilla Gubben, och lägger ned det tacobröd han just börjat vika ihop på tallriken igen, så att han kan höja ett varnande finger i luften inför sådana galenskaper som religion. ”För om GUD skapade världen, VEM skapade då Gud?”
Och ler förnöjt så man ser hans skrattgrop över att ha kommit med lösningen i denna fråga, en gång för alla.
”Jag vet vem som skapade Gud”, säger Habanero med munnen full av tacosås och majskorn.
”Vem?”, säger Lilla Gubben. Tacobrödet ligger kvar på tallriken, ibland blir han så fascinerad av livets underligheter att han glömmer bort att äta och måste påminnas.
Storasystern himlar med ögonen.
”Hon vet inte.”
”JOHO JAG VET. MEN DET ÄR EN HEMLIS OCH JAG KOMMER INTE ATT BERÄTTA DEN FÖR ER.”
”Det började med Big Ben”, säger Storasystern sedan, med den lugna och särskilt artikulerade rösten hon har när hon går in i undervisa-syskon-i-all-världens-sanningar-mood. (Hon är ju trots allt den som vet.) ”Alltså inte klockan i England utan när alla stjärnorna och planeterna skapades.”
Jag biter mig i läppen för att inte skratta.
”Ååååh”, säger Lilla Gubben. ”DET har jag hört om.”
”Och då kom stjärnorna och planeterna och galaxerna och sen kom dinosaurierna. Det var så det började.”
Hon sänker rösten, som om hon ska delge en konspirationsteori till ett väl utvalt sällskap.
”Men man vet inte vem som fick Big Ben att hända.”
”Jag vet”, säger Habanero.
”Det tror jag inte att du gör, faktiskt”, säger Lilla Gubben. För även den som alltid talar sanning lär sig så småningom att andra kan bedra. ”Om man säger att man kan någonting och sedan säger att det är en hemlis, då kan det vara för att att man ljuger.”
Tystnad faller över bordet när de alla begrundar sanningarna, lögnerna, de existentiella mysterierna.
”Men kanske Gud åkte på en asteroid”, säger Habanero sedan. ”Han åkte med från Big Ben och sedan föll han ner på Jorden och dog, och sen åkte han upp upp upp till himlen som ett spöke!”
Lilla Gubben skakar bestämt på huvudet, ler som man gör mot mindre vetande.
”Nej”, säger han. ”Så kan det INTE ha varit. För det finns inga spöken. Det har ju mamma sagt.”
Och visst är livet fyllt av mysterier och vidunderligheter: man älskar och man längtar, man föds och man dör, man låter små liv ta sin början i ens mage, värkas ut i timtal för att sedan växa upp och skaffa helt egna förmågor långt bortom vad man någonsin kunde föreställa sig trots att man hade fått berättat för sig att det skulle ske. Stjärnor tänds och slocknar, kosmos utvidgar sig, allting har en början men ingen kan säga vad som fanns före den.
Men en sak är tydligen säker.
Om en mamma har sagt något, då är det så.
Läs mer:
- Karameller. Åldern kommer att vara över, mamma jag kommer sakna den.
- Envisheten. Du sa det men du glömde. Men jag vaknade, och jag mindes.
- Glimtar, februari 2021. allt som räknas är vår eviga kärlek.
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Och vill du hjälpa mig att göra den här platsen ännu bättre, skriv gärna en rad i min läsarundersökning. Tack för att du läser!
No Comments