Bibliotekarien

Jag trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa.
Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med en uppmärksamhet jag avundas och minnas muntliga instruktioner som en gud men behövt träna på att hantera själva texten, detta med bokstäver på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och så Lilla Gubben. Som har bildminnet, detaljsinnet, en sådan som kanske inte hör vad man säger för att han är upptagen med att studera någon liten detalj som ingen märker, men som suger i sig ordbilder som ingen annan.

Lilla Gubben, som ingen har tränat i läsning men som tränat sig själv. Om kvällarna har han suttit i nattlampsskenet i sitt rum och ljudat Pixiböcker för sig själv. Ingen har fått lyssna, för Lilla Gubben visar inte upp någonting innan det är färdigt.
Ingen, tills han en kväll bestämmer sig för att gå upp ur sängen och visa sin storasyster vad han kan. Jag hör det medan jag plockar med disken, den försynta knackningen på dörren till hennes rum, ett lyssna på det här.
Jag förbereder mig på avundsjuka.
Får bara höra stolthet.
”MAMMA!”, skriker hon så att Habanero kommer rusande ur sin säng för att se vad som står på, ”VET DU VAD HAN KAN!!! HAR DU HÖRT VAD HAN KAN!!!”
Och sedan, med lägre röst, bara mot honom. Medan hon lägger armen om honom där i dörröppningen, med trygghetens värme leder in honom i rummet.
”Nu är du en stor pojke, en riktig läspojke. Nu ska du få titta på alla böcker för stora barn, som jag har i mitt rum.”

Och jag tänker att jag varit naiv, vad hade jag förväntat mig. Hon är ju en storasyster, hon är stolthetens själva källa.
Avundsjukan sköts kanske av småsystrar, till exempel Habanero, som lägger sig utanför sin storasysters rum och gallskriker i protest mot att hon inte kan läsa. (Men så stort kan lidandet ändå inte varit, för efter en stund tycker hon att det är obekvämt att ligga där på golvet, avbryter sitt skrik, går och hämtar en kudde och ett täcke och lägger sig sedan på golvet och börjar skrika igen under mer bekväma omständigheter.)

Redan nästa dag kommer Storasystern hem från skolan med ryggsäcken full med böcker hon tror ska passa Lilla Gubben. Med hjälp av det där otroliga hörselminnet återberättar hon i detalj sin konversation med skolbibliotekarien. Jag sa ”Har ni böcker som passar en pojke i sexårsåldern som läser väldigt bra?” och då sa hon ”Kanske det men det beror lite på, vad är han intresserad av ?” och då sa jag ”Minecraft” och…
I en av böckerna fastnar han, sitter rak i ryggen och andas knappt medan han läser.
”Jag tänkte att den skulle passa dig”, säger Storasystern och stryker honom lätt över håret, ”just att du gillar Minecraft och så. Jag har redan frågat på biblioteket om det finns fler böcker om Minecraft. De är lånade av någon annan just nu. Men om du vill kan jag ställa dig i kö.”
Tonfallet som hos en pr-kvinna, någon med kontakterna, som känner någon som känner någon som kan fixa en köplats till att bli medlem i en exklusiv klubb.
Och han ser upp ur sin värld av ord,  som väckt ur en dröm, ser på henne med de mörka ögonen som om han först nu riktigt märker att hon är där.
”Åh ja”, säger han, nickar åt sina egna ord, ”det vill jag gärna.”
Och jag förstår att en bättre guide till en värld av läsande än en storasyster, det kan man tydligen inte ha.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.