Så ledsen jag var, när jag var femton-sexton år.
Så livrädd för vad verkligheten skulle göra av mig. Och ännu räddare för allt den inte skulle göra av mig.
Jag minns en natt, jag var på ett hotellrum i Paris av alla platser, jag kunde inte sova. Någonstans nedanför och utanför, på gatorna och kanske i lägenheter i huset intill, rasade en fest. Musiken dunkade i väggarna och skratten glittrade utanför fönstret och jag låg mellan hotellrumslakan som jag drog upp över ansiktet och det luktade nytvättat och bortrest och ensamt.
Den där outgrundliga ensamheten, när jag lyssnade på den festen.
Tänkte att jag skulle aldrig bli en sådan som blev bjuden på sådana fester. Tänkte att vad värre var, det spelade ingen roll om jag blev bjuden. Jag skulle ändå aldrig trivas.
Och om man inte ens är lycklig på ett hotellrum i Paris, tänkte jag. Då är jag väl aldrig lycklig någonstans.
Så mycket jag trodde att jag visste, när jag var femton-sexton år.
Men vad var egentligen oddsen för att det skulle sluta som det gjorde?
Var inte det bara en som en trisslott jag råkade skrapa utan att veta att jag ens köpt den. En miljonvinst jag drog hem utan att inse hur jag borde jubla av lycka.
Många ensamma människor tror att de träffar den stora kärleken när de är sjutton.
Och en del kärleksbarn blir till på det sättet, också. Att man är kär kär kär och kanske lika förälskad som man är i kärleken blir man i tanken på att någon vill dela den med en.
Och en del kärleksbarn blir till på det sättet, också. Att man är kär kär kär och kanske lika förälskad som man är i kärleken blir man i tanken på att någon vill dela den med en.
Men om det finns hundra sätt en sådan historia kan sluta så är ju nittionio sätt inte på mitt sätt. Och jag tror att alla de andra sätten är mycket sorgligare.
Kanske mycket ensammare, också. Så att man sitter där ensam igen. Med ett litet kärleksbarn, visserligen, men utan kärleken.
Att bli gravid när man är arton och väldigt förälskad är kids don’t try this at home på hög nivå. Så jag menar allvar, gör det inte hur som helst, ni är inte vuxna nog och blablabla.
Men när han den där pappan till barnen får mig att kikna av skratt. När hon det där lilla kärleksbarnet tar mig i handen, stryker undan håret ur min panna och säger Mamma, älskar dig också utan att jag sagt ett knyst. När hennes bror fnissar tills han trillar omkull av igenkänningshumorn när man läser honom böcker om vilda busbarn som klättrar på möbler.4
Då blir det omöjligt att påstå något annat än att jag vann högvinsten.
+1
2 Comments
"Tänkte att jag skulle aldrig bli en sådan som blev bjuden på sådana fester. Tänkte att vad värre var, det spelade ingen roll om jag blev bjuden. Jag skulle ändå aldrig trivas.
Och om man inte ens är lycklig på ett hotellrum i Paris, tänkte jag. Då är jag väl aldrig lycklig någonstans."
Igenkänning till den grad att jag sitter här och snyftar tillbaka tårar såhär på min labila, sömnlösa, stängningshelg. Mwi.