Camel

Inatt sov jag dåligt.
Idag satt jag i Luxembourgträdgården och skrev, men med slutna ögon, för jag var så trött. Därav alla felslag. Och allmänt hur konstigt jag skrev, jag sov ju nästan. (Och nej, jag skrev inte klart, så allt slutar mitt i. wohooo)

Camel

Senare skulle man säga att hon var karismatisk. Eterisk. Som brinnande den natten, som på jakt efter någon ting. Svettiga hårtestar, lätt särade läppar, en dimmig, glänsande blick. Gick hon på droger? Var förvirringen hennes drog?

  Men hon skulle inte minnas något av dennna påstådda karisma. Skulle inte minnas att människor vänt sig om och sett efter henne, drömmande, som om dehade velat följa efter henne. Allt hon mindes var en dröm, den började framför spegeln. Började i vita spetsar och en stirrande blick. På den där sängen, den han aldrig ville ligga med henne i (fast de legat där på festen. Övervåning. Tätt intill varandra. Han hade till och med lekt med hennes hår. Hade till och med kysst hennes läppar, aldrig pressat in sin tunga mellan dem, inte ordentligt, men mjukt sugit på dem, snuddat dem. Men han hade inte velat ha henne. Det finns så mycket annat, Alice. Du borde upptäcka det. Du behöver en man som kan rädda dig. Finns så mycket här i världen, och jag har trots det och trots allt de påstår aldrig varit mannen att upptäcka det.)

  På den där sänge. I timmar, framför spegeln, hon tände levande ljus intll den och klädde sig i spetsklänningen, den som han aldrigi slet av hennes kropp, aldrig slet sönder. Fast hon hade köpt den för enbart just detta syfte. Fast hon hade sett de och tänkt att den såg ut som en klänning av den typ som brukar rivas sönder.

  Drog ner den. Det fladdrande ljuset, lukten av hennes svett. Betrakta små ärtknoppsbröst.  Betrakta den vidriga kroppen som hur benen än stack ut aldrig bli på riktigt.

  Framför ljuset kan man tro att man upptäcker sig själv. Bakom ljuset kan man veta att man verkligen gör det, på riktigt.

 

Och hon blev aldrig som alla de andra flickorna.

  Äcklet i spegeln visste det här.

  Den vällande kroppen i spegeln visste allt detta som aldrig var värt att veta.

 

Och senare! Man skulle säga att hon var karismatisk, eterisk den kvällen. Hennes höga skratt. Hennes darrande fingrar. Hennes skämt. Helt hysterisk, den flickan. Man vet inte om man ska knulla henne eller bädda ner henne och hålla om henne och säga att allt ska bli bra.

  Med männen i hennes liv skulle det komma att visa sig att det var ungefär fifty-fifty. Hon tyckte mer om männen som knullade henne än de som försökte älska henne, för den första kategorin brukade åtminstone lyckas med vad de föresatt sig.

 

Eterisk. Karismatisk? Men orden hade in gen betydelse för henne.

  På taket, utanför festen. Alla de glittrande ljuswen. Hon log. Hade något någonsin spelat såphär stior roll? Han var där, hon tänkte att han nog smakade gott. Att han säkert skulle smaka gott en natt som denna. Smaka andra flickor och mycket öl. Det skulle ha varit en njutning att kyssa hans läppar. EN jordbäving, en katastrof och en omskakning av världen.

  Jag känner mig så ensam, har du någonsin känt dig så ensam?

  Och kroppar kunde förenas i allt som aldrig var det. här fanns bara ord.

 

 Hon försökte bli författare än gåpng men hon fölll på sin egen meningslöshet. Hennes hjärna var alltid full av bilder men den hade inga ord, inga historier, inga sammanhang. Bara spridda bilder av något hon trodde kanske var hennes liv, eller om dest var någon annans, och hon kunde aldrig förstå hur man skulle omvandla dett atill… kommunikation? Till något som andra kunde läsa, ta del av?

–        Ibland vet jag inte om det är jag eller andra som upplever saker, sa hon till sin första älskare, han som brukade köra runt henne i bilar och bjuda henne på coca cola och visa henne filmer som hon inte förstod eftersom hon inte kunde fokusera på en film läöngre än ågra minuter åt gången och därför trodde han att hon var korkad och långsamt försattes hon (eller försatte sig själv?) ocskå i denna övertygelse…

–        Vad menar du?

–        Att det är bara alla de här fragmenten. Jag vet inte vart jag är på väg eller vad de kommer från. Jag tror att det är, duvet… det finns ett särskilt psykologiskt fenomen. Det kallas dissociation. Det gö r ont i min kropp och jag tror att det är det här jag upplever.Han ruskade på sitt huvud.

–        – jAg förstå rinte varför jag är här med dig.

–        Nej, det har jag heller aldrig förstått.

Några dagar senare lämnade han henne och reste tillbaka till sin gråtande fru. Som alla fruar visstehon aölt som hände och ändå ingenting. Kvinnornas förbannelse. Att vi tvingas veta det vi aldrig kommer att ana. Innan han reste viskade hann npågt i hennes öra, något som hade kunna låta kärleksfullt för han sa det så mjukt men han hade redan spottat på henne, föraktathenne, och hon trodde inte att han hyste någon kärlek för henne.

–        Dina bilder. Bara hitta historien som håller dem samman, och jag tror att du faktiskt ommer att kunna bli något. Du är så där sjuk och störd, som de där, konstnärerna. Jag tror att du skulöle kunna bli något i den vägen.

 

Men om man inte hittar orden, kan man då hitta berättelsen?

  Har vi några tankar när vi inte har ord?

 

*

Den där natten. Glänsande. Hennes hud, svetten. Sminket som rann under ögonen. Händerna som rörde sig hastigt. Ge mig nikotin, kokain, någonting. Hon var en flicka med många bekanta och inga vänner. Hon visste hur hon skulle få vad hon ville ha men hon visste inte hur man fick någon som delade det med den när man väl hade det.

 De lösryckta fragmenten. Hon bet sig i läpparna, letade efter historien. Drog ner sina solglasögon, fast det redan var mörkt. Överallt neonljus, och de blinkade.

–        Egentligen är det inte neon, i de där skyltarna, sa hon till en man som plötsligt tycktes gå där bredvid henne. Neon ger ett röt tljus, du vet som de där allra äldsta skyltarna man ser på 50-talsserveringar ibland. Allt det andra ä andra gaser. Men neon var den första.

Mannen stirrade på henne, bet i sina läppar. Hans hår var rödaktigt råttfärgat, den fär gpå hår hon alltid fallit mest för, hon hade alltid fallit mest för m’n som brände sönder sig i solen (kunde man hitta något slags smbolik i det hela? Eftersom hgon brände sönder sig själv? Eftersom det barnnn inuti henne och olika organ slumpmässgt förkolnade? … men hon visste att det inte var en adekvat liknels… bara en genetisk slump… ingen egentlig symbolik)… och hon trodde att hon kanske för ett ögonblick kände hans hand över sin axel, hans fingrar som strök över hennes nyckelben (de som låg där så öppet, så blottade nu. Bara stramande hud kring dem, inget fett länre. Hon klarar inte av maten., klarar inte av den när den långsmat förpestar, förgiftar hennes kropp…) men hon har fel. Han rör inte vid henne. När hon ser upp befinner han sig tvärtom längre bort från henen, som om han drar sig undan, som inför en spetälsk.

–        Kanske var neon det bästa, säger hon, kan inte låta bli att låta sorgsen. Kanske var det bara neon vi bode ha hållit oss till.

 

Karismatisk, eterisk den kvällen., De skrattade, hon pratade om ljus. Senare, i förhören, skulle det nämnas att hon hade prat mycet om just ljus, som om detta var viktigt.

–        För att det är ljuset som bär på våra hemligheter! Känner ni till hur dess vågor fungerar? Känner ni till fysikens lagar bakom det?

Och viftade med händerna. Och en hög, gäll röst. Hon stod nästan på tå, vibrerande. Man visste att det var galenskap. Mitt i berusningen och musiken och förvirringen fanns galenskapen, hjär mitt ibland dem, men man skulle säga: karismatisk, magisk den kvällen. Som ingenting man tidigare hade skådat. För att hennes glaneskap var av det slaget man inte kunde hålla sig undan. För att hennes galenskap var av det slaget man ville smitta sav, andas in, berusas, smeka.

 

 Upplivad, rörlig, äkta. Senare, i förhören. Berättelserna skulle skilja sig åt på viktiga, ja essentiella punkter den kvällen, skulle förbrylla polisen mycket framåt, och medierna! även om de såklart skulle ha sina egna teorier, detta ivriga vidriga drev av hungrande djur, men på denna punkt var alla rörande eniga. Det märktes att hon visste att hon var utvald. Det märktes att hon hade ett uppdrag.

  En plan. Som för att upplysa mänskligheten.

  Hon skulle se förhören och le. Hon skulle vägra att svara p¨deras frågorl. Mennär hon hörde dett askulle hon ändå skak på huvudet, långsamt, leende. Nej, det fanns ingen plan. Hade jag haft en plan hade jag varit en lycklig människa. Hade det över huvud taget existerat en plan, väen om den inte varit just min, hade jag varit en lycklig människa.

  Men jag var ju aldrig lycklig.

 

–        Ljuset! För att de har lurat oss. För att ingen vet vad ljuset är. Inte ens Einstein. En våg, säger de. En partikel. Eller bara vår egen förvirring. Bara vår mänskliga förvirring. Bara vår påtagliga omöjlighet att existera!  Bara vår jakt på Gud!

Upprörda röster. Bruset. Hon hörde dem omkring sig, men kunde inte se dem. Deras ansikten var suddiga. Kunde inte sortera, kunde inte sålla intryck. Bara lala dessa ljus.

–        Inte ens Einstein visste. Han hatade det. Han sa, om sina teorier, vet ni det? Om sin genialitet? … han sa: allt hg ville var att få veta hur det känns att rida på en ljusstråkle… men einsteins förstod aldrig ljuset, förstår ni vad det gäckade honom? Och ändå framställs han som vår tids största geni. När han inte kände till något så smpelt.

Illamåendet. Det brände i henne. Hon kände svetten längs sina ben, sina fötter, sina armar. I hårboten. Det kändes som att det växte svampar där, på något sätt gödda av sveten, växte så snabbt att det inte var möjligt att stoppa, och följaltligen var det bråttom! Hennes hår höll på att mögla. Hon höll på att gå sönder, inifrån. Svetten, tyngden. Llamåendet. Hon skulle kräkas upp sina organ. Hon skulle stå i en hög av blödig vidrighet. Hon måste skynda sig med att någ u tmed det här budksapet, innan det var för sent…

  Innan de upptäckte vem hon verkligen var. För då skulle hon vara förlorad.

 

–        Mina vänner, sa hon. Jag är så rädd. Jag är så rädd för att de är på väg nu. Och jag vet inte hur jag ska ta mig hem.

Någons hand på hennes axel. Men dessa suddiga färger. Alla dessa ljus. Hur skulle hon veta?

  Svetten över huden. En tinglande känsla i armarna. Hon hade ett budskap att ge dem. Äntligen hade hon ett budskap att ge dem.

  Någons hand på hennes axel, men hur skulle hon veta? Alla dess ljus, alla dessa ofelbart suddiga färger? Och hur skulle man veta. Bhon hatade att han rörde vid henne. Hon mådde så illa. Organen! De skulle snart flöda ut ur henne. Han fick inte upptäcka. Fick inte känna hur hon svettades. Hon försökte stöta bort honom. Det var en manshand, hon kunde känna det. Alla dessa män, och hon hade vetat det hela tiden, att de var ute efter henne.

–        Jag är så rädd! De är på väg nu. Och jag måste ta mig hem innan det är för sent. De kommer att försöka fånga mig. de vill svika mig. De vet att jag har avslöjat dem.

Men handen grep hårdare.

–        Alice?

–        De kommer snart, jag måste härifrån. Ni har hört vad jag vill?

Om ljuset. Om vågorna.

  Senare, i förhören.

  De visste att det skulle slå över.

  Hade hela tiden vetat just detta.

–        Vilka är det du pratar om, Alice?

Hon ahde inte tid med det här, Hon hade inte tid med deras hot, deras absurda påståenden.

  Hade knappt tid med sin egen existens.

 

Hennes första älskare försökte bli författare. Mycket mer än vad hon någonsin lyckades med att försöka. Hon läste hans texter. De saknade liv, men de hade od. Ibland inbillade hon sig att om han bara inte hade lämnat henne hade hon kunnat ge texterna livet och han hade kunnat ge livet orden. De hade kunnat vara ett magiskt och kreativt par. Hon hade kunnat uppleva att hon hade någon mening eller något värde, för någon.

  Han sa att orden, de var en förbannelse. Han s atill henne att orden, de var som en förlamning. Han sa till henne att orden, de skrämde honom.

  För att de var så mäktiga. För att han var rädd att inte bheärska dem

  Men han älskade henne inte. Allt detta sa hna till henne, men han älskade hnen aldrig.

 

–        När vi har slutat älska, viskade hon innan hon  föll ihopp på golvet, den natten. När vi har slutat älska, då är det redan försent.

 

Det här var ifnito done, det här var slutet på historien. Det här var upplösningstillståndet i en feber som pågått i tjugo år och som aldrig skulle sluta. Det här var integritet som