Ett inlägg om ingenting, allting och kanske lite mer än så

(Bilden är från när jag var tretton.)

Våren är en märklig tid.
Den äter upp mig som en parasit men hela tiden när den gnager i min mage sluter jag mina ögon och älskar vad den gör.
Jag tänker att den kanske är som binnikemaskarna, de där parasiterna som infiltrerar dina tarma. För visst är det så de funkar? jag minns inte längre. Jag läste på en gång om binnikemaskar för en text jag ville skriva, på den tiden jag fortfarande skrev texter om förvirrade tonårstjejer som stod framför hjärtlösa män och sa konstiga saker, och ett tag kunde jag det mesta man kan veta om det.
Men sedan glömde jag det.
Som jag aldrig glömde allting annat jag önskar att jag hade kunnat eliminera från min hjärna.

… binnikemaskar, mina vänner, låt oss anta att de är det jag tänker på och att de infiltrerar tarmarna eller åtminstone hindrar kroppen från att få någon näring. Ni förstår, den parasit jag tänker på – vissa gör allt för att bli av med den. Men vissa ser också till att medvetet få in dem i kroppen. För att gå ner i vikt. För att uppnå all perfektion som alltid har tyckts ouppnåelig.
För att bli helvetiskt smala, helt enkelt. Anorexi utan krav på självkontroll. Bara in med parasit i kroppen och så har man näringsbristen, svälttillståndet och förstörelsen av livet alldeles smidigt och lätt.

Och våren, den är en verklig tid.
Våren är en binnikemask.
Alla de här ljusa kvällarna biter tag i mig som ett sug i magen och jag vet inte om våren är min parasit eller mitt bantnignsmedel. Jag vet inte ens om metaforen håller. Jag vet att när jag började skriva den här texten tycktes den fulländat, men mycket som till en början tycks fulländat går sönder till slut.

jag sitter om kvällarna och tittar och undrar om det är det här som är livet.
sedan tänker jag att om det är så…
jag tror faktiskt inte att det gör så mycket ändå.