Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

En text, och respons

Hej.
Jag läser kvinna-barn-kursen och det är så fascinerande att jag nästan hade kunnat bli gynekolog/obstretriker på rent intresse. Men det vore rätt dumt eftersom det är en kirurgisk specialitet som är jättejourtung. Och det är ungefär precis motsatsen till vad jag egentligen drömmer om. 
 
 
Nåväl, så mycket att säga, så lite tid, så jag svängde egentligen bara in här för att säga detta:
här är min senaste krönika i Läkartidningen.
Som är den första som också publicerades i papperstidningen. Som är början på att jag kommer skriva för dem en gång i månaden. Som ett arvoderat uppdrag. Som liksom… ett jobb.
 
 
 
För den som inte är medicinskt involverad är det inte så stor grej, men är man inne i svängen är det nog det. Jag tänker bara på varenda klinik jag varit, där finns liksom alltid en Läkartidningen ifikarummet. Man sitter och bläddrar i den medan man sippar på sitt kaffe och försöker se ut som man har något där att göra fast man kanske känner sig rädd och osäker i sina sjukhuskläder och man är på ny arbetsplats varenda himla vecka typ, som man är som student. I alla fall, det är den största upplaga jag någonsin haft på sådant jag skriver. Och min skrivkramp var enorm men jag tog mig igenom den och så blev det den här krönikan och responsen har varit guld. Jag ÄLSKAR Läkartidningens målgrupp som mottagare för det är folk som är vana att leverera. Man har gått en tuff utbildning och arbetar med ett hårt jobb och man är en doer, ut i fingerspetsarna. POFF publiceras en krönika och mailen börjar rasa in. De här människorna som läser sitter inte och tänker “jaha det var ju fint” och går vidare utan att bry sig utan de meddelar klart och tydligt sina reflektioner, de tar kontakt… ja helt enkelt de ger respons. Jag har fått vackra personliga berättelser såväl som enkla tack och allt har värmt något oerhört.
 
 
 
Min man är också oerhört nöjd över det hela. För han måste leva med mitt dåliga självförtroende, min osäkerhet, min känsla av otillräcklighet, varenda dag. Och i detta regelbundna skrivuppdrag ser han detta: att en gång i månaden kommer folk höra av sig och tacka för sådant jag gör. Och kanske kan jag då, för en gångs skull, uppleva attt jag har gjort något bra.
 
 
 
Och kanske är det egentligen det bästa av allt. Att jag lever med någon som blir så glad över mina framgångar. Som aldrig ens skulle komma på tanken att känna sig hotad eller osäker av något sådant.
Det är ju bara ett bevis på hans ypperligt goda smak, att han valt en så utsökt fru.
 
 
 

Föregående

Darling D.

Nästa

Ryggbebisen

4 kommentarer

  1. Det du skriver i början av det här inlägget fick mig att nyfiket undra om du redan nu vet vad du vill specialisera dig inom så småningom (eller ganska snart kanske)? Jag kan inte minnas att jag läst något om det? Förövrigt är det superroligt att du fått en fast skrivvrå där många kan läsa dig, grattis till det! 🙂

  2. Åh, vad fint att höra att dina tankar går åt det hållet. Efter att ha tillbringat många år inom just psykiatrin kan jag konstatera att bra läkare med den specialiteten är ganska få. Och ja, många är väl lite ..udda :). Du skulle helt klart göra skillnad där – säger jag helt utan att ha träffat dig, men jag har ju följt dig via skribentforumet och även här i väldigt många år och tycker att du verkar vara en mycket förnuftig människa! 🙂

    • blev SÅ glad över denna kommentar, bra att få peppen i påminnelsen om att det är en specialitet där man kan göra så mycket nytta! och dessutom OJ nu började en bebis skrika men tusen tack för du följt mig så länge, det är superkul!

  3. Tack för din fina kommentar på min blogg! Tur att jag hittade hit också! Efter att ha skummat igenom din blogg kan jag bara säga att jag är fascinerad av ditt liv. Så häftigt allt det du har tagit dig igenom. Det ska bli spännande att följa dig 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén