THIS is chemical burn.

Om det är någonting jag verkligen hatar, så är det hycklare. Falska människor, eller kanske snarare människor som går runt och tror att de är äkta, goda, fina människor när de gör helt tvärtom. Jag blir så äcklad irriterad och illamående att jag vill slå dem hårt i magen.
Och sisådär 90% av alla jag träffar är det ju på det ena eller det andra sättet. Så det blir ju ganska mycket aggresivitet inom mig, liksom. Men det är kanske sådant man har bloggar till? Få utlopp för sina aggressioner.

Men det är lite roligt, alltså.
Alla de där människorna man ser som ska rädda världen. Och de är världens självutnämnda förkämpe, för de kämpar för folket.
De kämpar för att utrota klasserna. Ett klassfritt samhälle där alla behandlas lika, säger de. Och flashar sina semikommunistiska åsikter lika självgott som bratsen när de drar fram betalkorten, och båda är lika övertygade om sin egen överlägsenhet.
Det är intressant, för just dessa kämpar som ska utrota fördömelsen av andra människor, dömer själva så fort de kan. Ett slags nyreligiös rörelse, skulle man nästan kunna se det som. Förespråkare för religioner brukar ju älska att döda andra, för att lära dem att man inte ska döda. Och förespråkarna mot fördömelsen måste ju få fördöma, för att lära andra att man inte ska fördöma.

Det börjar så fint. Man fördömer homofoberna, nazisterna, rasisterna. Går i meningslösa demonstrationståg mot rasism, utan att föreslå några konkreta åtgärder mot rasismen. Man talar om att det är hemskt att tjejer måste ha rosa och att killar måste ha blått. Man känner sig nyuppväckt och intelligent för att man har upptäckt det här med könsroller, som ingen ju har hört talas om tidigare.

Man mismatchar conversen med palestinasjalen, lägger sin nyinköpta tygkasse på golvet och trampar på den så att den ska se lite mer sunkig och välanvänd ut. Man blir vegetarian men har ingen aning om varför. Och man knarkar ekologisk mat.

Men sedan börjar skiten. Då man verkligen börjar fördöma.
Man är en självutnämnd förkämpe för folket, men man är ju självklart lite finare än folket. I vårt fina klasslösa samhälle måste det ju fortfarande finnas någon som vet lite bättre än vanligt simpelt folk.

För ni förstår, mina vänner.
Det är inte okej att lyssna på pop. Man är ett offer för kommersialismen då. Att lyssna på popmusik är ingen smak.
Och även om man accepterar alla människor, framförallt illegala flyktingar och HBT-personer, så måste man ju givetvis hata bratsen och fjortisarna. Så på bussen till demonstrationen som handlar om att tjejerna måste ha rosa och killarna blått kan man alltid sitta och snacka skit om den där blonda lilla fjortisslampan i ens klass, fattar hon inte att hennes jeans är så ute? Och stringtrosorna och urringningen är ju bara för mycket. Som hon knullar runt, liksom.

Och alla som ligger till höger är dumma i huvudet. För kapitalism har aldrig annat än skadat världen. Och alla företag som någonsin har funnits är onda.

Jag har massor av fördomar, mina vänner. Men jag är i alla fall medveten om dem på ett helt annat sätt och beredd att erkänna dem. Jag tror att alla i Norrland är deprimerade. Jag tror att Tierp är Sveriges mest tragiska ort. Och när jag var riktigt, riktigt liten trodde jag att alla svarta människor var ledsna, för de såg så ledsna ut.

Men jag sitter i alla fall inte där och tror att jag är Jesus och ska offra mig för all världens synder.

Eller snarare, jag tycker inte att synderna består i att gilla romantiska komedier och att inte äta pesto på sina smörgåsar.