Min tid

Jag skriver till er från en lycklig plats. Den är stilla, det är tid som är min.
Jag sitter på Mariehamns stadsbibliotek. Jag har semester och jourkompledigt för att forska. Det här är dagar jag sparar i sinnet, hjärtat, att gå tillbaka till. På morgonen skjutsar jag min stora dotter, min niondeklassare, till praoplatsen på andra sidan stan. Sedan sitter jag på biblioteket. Jag ägnar mig åt den sortens tänkande och skrivande processer som man måste styra och driva själv, blandningen av disciplin och tröskande och lek. Det påminner om romanskrivandet på olika sätt. Det är lätt utifrån att tro att man mest gör kreativa saker och drabbas av revolutionerande insikter, när sanningen är att väldigt mycket tid läggs på att inte ge upp vid motstånd. Motstånd i tänkandet och förståndet, motstånd i något it-system, motstånd i finansiering, motstånd när man inser att man rört sig längs en irrväg och inte kommit framåt.
Det liknar romanskrivandet i att det känns som att man hållit på i en evighet och inte kommit någonstans. Men om man fortsätter att hålla på, att lägga tid efter bästa förmåga och göra vad man kan med den tid man har, så kommer man ändå framåt.

Ägnar den här hösten åt att gång på gång påminna mig, i olika sammanhang: det händer något om man håller på.
Med den oskrivna romanen, med den oforskade forskningen, med det ostädade huset, med den oskötta trädgården.
I morse steg jag upp tidigt och klippte undan ogräs som växer ut från under trappan in till mitt hus. Det är ett träd som tror att det ska växa där, gång på gång måste det klippas ned. Det otillfredställande i det, att det aldrig tar slut, får mig att skjuta upp det. Varje dag kommer jag hem och tänker på hur det får huset att se övergivet ut.
I klar morgonluft, den sista dagen i september, tänkte jag: nu håller jag på, det tar ju inte ens tio minuter. Och så var det borta.

Jag skriver till er från en lycklig plats: de dagliga luskamningarnas tid är över. Mina kvällar har återvänt till mig. Min son har visat sig älska att studera språk på samma sätt som jag gör, med samma sätt att begripa och systematisera världen och grammatiken som jag gör, vi sitter med finskan om kvällen och jag behöver inte förklara den för någon som begriper världen på ett annat sätt än jag, jag kan säga precis som det är. En lycklig plats: jag läser så mycket böcker just nu, jag läste Nattsäsong av Karolina Ramqvist och Kapitalet av Therese Bohman och jag läser Slå rot av Amanda Rudelius och jag läser populärvtenskapliga böcker om allt och inget och tidskrifter jag har lånat från biblioteket. En lycklig plats: det kommer fler sådana här veckor under hösten.
Jag älskar mitt arbete men jag älskar också detta. Den andra sortens arbete.
Tankarna som blir klara, som löper vidare, som blir något ytterligare.
Att hinna tänka med näsan över vattenytan.

Solen är så vacker, den här tiden på året.
Luften så klar att andas.