Balansen

Kanske är det vidskepligt, men ändå: jag kände mig liksom orolig för att allting gick så bra. Lite för bekymmersfritt. Livet funkar inte så. Det ska vara lite småsten att ta sig undan och över hela tiden. Finns det inte där att är risken att det är en stor sten som kommer när problemen väl rullar på en.

Därför är jag, märkligt nog, ganska nöjd med gårdagen. Skrev en tenta och skrev den dåligt.
Eller, dåligt är fel ord. Resultatet blir nog inte så lysande – ärligt talat tror jag att jag kuggar, men det var ganska väntat efter att ha sprungit runt på Augustgalor och legat hemma och knarkat bebiskramar typ hela programmets svåraste kurs – men själva tentasvaren jag skrivit är… elegant formulerade. Jag har alltid vetat hur man uttrycker sig väl, även när man inte har ett dugg att säga.

Är det något ämnesområde som får en att tycka att det finns betydligt värre saker än att kugga en tenta, så är det väl just sjukdomslära.
Även om jag inte pluggat tillräckligt mycket för att kunna allt jag borde, kan jag nog egentligen mer än vad någon mår bra av att veta. Kan för många cancerformer som finns på för många ställen, kan för många vidriga sjukdomar som bara dyker upp utan att någon vet varför.
Det är ju sådant som spelar roll, på riktigt.
Liven, döden, lidandet.

Att glömma bort hur och varför haptoglobin påverkas vid en autoimmun hemolytisk anemi ter sig i de sammanhangen som en tämligen världslig sak.