Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

Det blev september och jag började jobba.
Morgonrusning och gympakassar, middagar som skulle lagas och aktiviteter som skulle ordnas. Allting rörde sig i motsägelser: jag ville benhårt hålla på mina arbetstider men inte göra jobbet otillräckligt. Jag ville finnas för mina barn och jag ville vara ifred. Jag ville ha ett hem som var ordnat och städat men jag ville inte plocka och skrubba: jag ville gå kvällspromenader i denna ljumma hösts milda mörker, jag ville baka bröd och laga äppelmos, jag ville cykla till havet och läsa bok på en bänk med bakgrundsbruset av vågor som gång på gång slog mot stranden, jag ville skriva. Allt detta ville jag hellre än att plocka ihop småsaker och försöka ge dem platser där de kunde höra hemma istället för att alltid vara utspridda över mitt hem som stjärnorna över natthimlen klara kvällar då jag gav mig ut.

Och i min längtan fanns ett slags skam, en fråga: varför kunde jag inte bara nöja mig.
Med att arbeta och trivas, att inte behöva oroa sig. Veckostädning och rensa bort udda strumpor, fylla diskmaskinen och tömma den, tvätten på tork. Sedan läsa bok på balkongen medan barnen hoppade i studsmattan nedanför. Svartvinbärste, en chokladbit. Varför kunde inte detta räcka. Jag visste ju, egentligen, att varje del i livet inte måste vara något spektakulärt som ruskar om en, att fyrverkerier inte inte alltid är vad man behöver, tvärtom: de kan göra en blind på ena ögat eller tvinga en att amputera lemmar om de går av för tidigt, sprakar fel.
De flesta liv är trots allt alldeles vanliga, levs alldeles utmärkt så.

Och jag oroade mig över att barnen skulle känna det, detta tudelade:
att vilja ha precis det här,
att längta bort.

För aldrig var längtan bort från dem.

Så kom min son hem från skolan med en uppgift de gjort och skulle visa föräldrarna. Min Lilla Gubbe, som blivit så stor.
Men samma noggranna, klara blick.

Det var kanske inte ett dött gammalt äktenskap, just då var jag varken knäckebröd eller röda linser, för jag hade blivit sedd. Och det var ju bara en skoluppgift, något måste man skriva om sin mamma för att svara på frågorna.
Men just vid den här tidpunkten. De där dagarna i början av september, när kroppen och huvudet skulle vänja sig vid vardagslunk efter en mycket lång sommar. Vänja sig vid tillvarons tröga tempo efter en mycket lång tid på högvarv. Då stannade orden i hjärtat, de blev en present att bära med sig när tallrikar välte i diskhon och vatten svämmade över köksbänken, när otillräckligheten gnagde i bakhuvudet. Det bästa med henne är att hon finns där. Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

Och det blev tydligt för mig att jag kunde drömma all världens vilda drömmar, jag kunde längta vart jag ville.
Så länge jag stod kvar.

Läs mer:

• Ett dött gammalt äktenskap. ”Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.”
• Folket. De är folket, jag är presidenten.
• Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.