En dotter med vattkoppor somnar två timmar tidigare än en dotter som inte har det. Man ligger där bredvid henne i sängen, helt paff, och känner sig plötsligt något snuvad på konfekten. Här har man rusat hem från Medicinska bibilioteket i högsta fart för att inte missa lektid med Fröken Bebis, man har kört iväg fästmannen på äventyr för att bara umgås och vara mysig mamma, och det man får till svar är… gäsp. Snark.
Väljer att utnyttja denna plötsliga ocean av egentid som just lagts för mig genom att… inte utnyttja tiden alls. Tänker inte göra något produktivt över huvud taget.
Lägger mig bredvid den lilla kroppen, i stället. Kind mot kind, hand i hand. Andetagen, i samma takt. Tryggheten, likadan. Hon är ju min stabila grund av magisk snart-ett-årings-pondus, min dotter, och jag är hennes allra tokigaste lilla mamma. Vilka stormar som än rasar omkring oss, vilka framgångar jag än når eller inte når, kommer inget att kunna utplåna detta faktum.
En mamma.
En dotter.
Vi ligger där, i sängen. Vi andas i samma takt. I vår lägenhet står tiden stilla.
No Comments