Idag skulle jag ha gått trettioåtta fulla veckor.
Istället bor det ett barn i min famn, hon äter och äter och äter. Vi är hemma sedan igårkväll, allt är samma som vanligt och ändå har det kommit ett nytt litet liv och det gör förstås allting nytt. Jag förstår inte att hon har kommit, glömmer bort att hon är här, inbillar mig att det är svårare att greppa än med de andra barnen men vet inte om det stämmer. Kanske minns jag inte de första dagarna, på riktigt, med någon av dem, det finns något så skört och hudlöst över dem som jag aldrig minns förrän jag upplever det igen.
Kanske är det precis så overkligt, skört och självklart som det bara kan få vara när man har ett barn som inte ens är en vecka gammalt.
Kanske behöver det inte vara mer komplicerat, över huvud taget, än budskapet min dotter meddelar varenda människa – vän som främling – som vi träffar:
Titta, vi har fått en ny bebis. Den är jättejättesöt och den är alldeles bara vår.
0
No Comments