sånt som inte får plats i andra kategorier

Sidney

maj 20, 2009


(blablabla så mycket idiotier jag skriver. jag är bara ett tema på repris som kan gå och ta sig någonstans. nåja. jaja. jag är bra ändå. bubbel.)
(ps. mina titlar på sånt här är alltid bara… arbetsnamn. jag har alltid jättekonstiga arbetsnamn. så ni vet.)

Sidney

Han hade tunga som en galning, den mannen. För att allt han någonsin sa var lögner och för att hans händer var som leenden över hennes hud. För att ingen erotik någonsin hade varit så falsk, eller så äkta, som den var med honom. Och kanske bara för att hon tyckte så fruktansvärt illa om honom.

  När det var maj och ljuset låg långt bortom husen och solen letade sig in på gamla lekplatser och de satt i gungorna och om och om igen frågade han henne saker. Och världen var bara doften av hägg och ljudet av hans röst när den blev hesare och hesare ju senare det blev. Hon viskade hemligheter och han lutade sitt huvud nära hennes. Hon gav honom alla sina hemligheter.

•-          Du är konstig, sa han, men han log medan han sa det. Du är så jävla konstig, hur fan blev du så?

Hon tyckte att han svor onödigt mycket för det tycktes aldrig fylla någon verklig funktion. Hon undrade om han tänkte sig att något han sa någonsin skulle fylla en funktion.

•-          Jag blev så för att det aldrig fanns något annat sätt för mig att bli. Jag sprang runt och försökte leka med de andra barnen. Jag gick under.

Han skakade på huvudet.

•-          Men, min vän, vi är ju så lika varandra. Och jag lekte alltid med de andra barnen. Och söta du, jag gick aldrig under.

Hans fingrar när de närmade sig hennes hud. Hans fingrar när de strök vid hennes handled, så hastigt att hon knappt var medveten om att det hade hänt. Hans läppar när de snuddade vid hennes nyckelben, så hastigt som om det bara varit en vindpust eller i alla fall en önsdkedröm.

  Hon nickade. Han hade rätt. Den mannen, den galna störda mannen, han hade alltid rätt.

•-          Jag vet det, viskade hon, så som man viskar saker i maj. Jag vet det. Det är för det jag alltid har hatat dig.

I maj var kvällens tjusning alltid så påtaglig att det gjorde ont i magen på henne. Hela våren var som en blödande längtan efter någonting som aldrig uppstod. En ångest som gömt sig under vintern, ett frö under jorden som långsamt började gro när tjälen gått ur. Hon tog promenader och darrade när hon gjorde det för även när solen låg på var hon plötsligt så fruktansvärt kall. Hon tog promenader och undrade varför hans händer inte var över hela hennes kropp för att värma henne och göra henne gudomligt galen. Men enkelheten var så överväldigande ibland. Hans händer skulle aldrig vara över hela hennes kropp för han var uppbyggd av lögner, den där mannen. Hans händer skulle aldrig kasta sig över henne för han hade alltid lekt så bra med de andra barnen.

–  Edith, en grej jag inte fattar: varför spelar du inte med? Vad är det som gör det så jävla svårt för dig att låtsas?

Det var en intressant frågeställning. Hon lade huvudet på sned som om hon faktiskt någonstans fann frågan svår att besvara. Sedan skrattade hon till. Som om han var löjlig som ens undrade något när svaret var så banalt. (För att sanningen var att båda stämde, att de var intimt kopplade; frågan var i princip omöjlig att svara, just för att svaret tenderade att bli så skrattretande banalt.)

•-        Du är den enda som ser igenom mig när jag låtsas, sa hon. I din närhet kan jag aldrig låtsas någonting.

Han ruskade på huvudet. Hans tankar var i hennes hjärna nu, slog det henne. Han hade infekterat henne. Galning.

•-        Om jag var den enda som du inte kunde låtsas inför skulle alla andra vara dina vänner, och jag din fiende. Men nu är det inte så.

I maj var allting alltid så förhäxande brinnande. Hennes darrande händer, hennes sökande läppar. Hon kunde aldrig drunkna i någons röst på det här sättet. Kunde aldrig drunkna i någons elakhet.

– Om man bara får vänner när man låtsas, varför sitter du här bredvid mig nu?

Och mannen vars tunga aldrig skulle vara i hennes mun, han lade huvudet på sned och skrattade. Som de alltid gjorde till slut, alla de galna männen.

•-        För att jag inte är som du, sa han. För att du inte är som jag. Och ändå är vi precis så identiska att jag inte kan skilja oss åt. Som att jag är en bättre version av dig. En Edith 2.0. Den förfinade racer-varianten eller bara du när felen är borttagna.

•-        Och varför vill man ha en uråldrig version?

Glimten i hans ögon. En dag skulle han bli psykotisk och strypa henne och alla hennes plågor skulle vara över.

•-        Varför studerar vi evolutionen? Varför bygger vi teleskop för att stirra över rymden och få betrakta alltets begynnelse? För att vi behöver ursprunget, Edith. För att vi behöver en jävla början på alltihop.

Hon ryckte på axlarna.

•-        Jag har aldrig sett någon poäng i det där. Jag menar, varför bry sig om att det har börjat när vi ändå är fast här?

Och han greppade tag i hennes händer, och han kramade dem så hårt att det gjorde ont, och hon tänkte kyss mig nu och jag dödar dig och hon tänkte kyss mig nu och jag förlåter dig aldrig och hon tänkte kyss mig kyss mig kyss mig för i helvete!

•-          Åh, Edith, för i helvete! Förstår du inte? Poängen är inte början! Poängen är att om det är först när vi får en början, ja, först då… det är först då vi kan få ett slut.

Han kysste henne aldrig. Månader senare skulle hon hitta kläder hon burit när han rört vid henne, pressa dem mot ansiktet och dra in minsta spår av hans doft.

Det var alltid männen med tungorna som lämnade en lika blödande ensam.  

0

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply anonym maj 21, 2009 at 8:47 e m

    du skriver ju så sjukt bra.

    0
  • Leave a Reply