Vi gick precis in i oktober, och redan är höstmörkret så nära. Kvällarna svala, morgnarna frostiga, eftermiddagarna dallrande i sin intensitet när man försöker fånga den sista solen innan den försvinner. Jag är uppvuxen i Uppsala, inte Umeå där jag bor nu. Jag är inte helt van vid hur kort den ljusa delen av hösten är här i norr, hur snabbt den sprakande solen i krispiga löv försvinner. Snart är det regn och lera, alldeles för snart.
Men jag har återupptagit en vana som får mig att älska mörkret. En gång gjorde jag det varje kväll, varje årstid. Allt som är kaos i mig fungerar bättre då. Alla tankar som sprakar åt alla håll, mörka såväl som ljusa.
Kvällspromenader. Som nyper i kinderna och tröttar kroppen. En gång i tiden var det bara jag och mina tankar, nu är det en niomånaders pojke i en vagn och jag och mina tankar. Vi år förbi dagispaviljongerna utanför huset, går förbi lekplatsen som är så deckaraktigt ödslig när inga barn längre finns där.
Går genom kvarteret och kikar in i de upplysta hyresrätterna, på studenter som pluggar, bråkar, lagar nudlar. Går över kyrkbron till fina villakvarteret, tjuvkikar på de akademikerbarnfamiljerna när de flexjobbar, bråkar, lagar risotto.
Går genom kvarteret och kikar in i de upplysta hyresrätterna, på studenter som pluggar, bråkar, lagar nudlar. Går över kyrkbron till fina villakvarteret, tjuvkikar på de akademikerbarnfamiljerna när de flexjobbar, bråkar, lagar risotto.
Tjuvkik är min favoritsysselsättning. Det bästa med att skriva är att man kan döpa om det till research istället.
No Comments