Det har öppnat en rysk delikatessbutik i Uppsala, alldeles i närheten av centralen. Det är utmärkt, för alldeles i närheten av centralen innebär för mig också alldeles på perfekt gångavstånd från min skola. Och alldeles i närheten av min busshållplats. Jag har planerat att besöka den länge; de som äger den är dessutom ryskor, så jag tänkte att när jag pratar flytande ryska om sisådär en månad ska jag springa dit och prata med dem varenda dag. För att hålla det levande, så att säga.
Jag besökte den i alla fall häromdagen, när jag var sjuk och febrig och väntade på en buss som inte skulle gå förrän om en halvtimme. Jag älskade den, på många sätt. Kvinnan som arbetade där som kom fram och berättade vad de olika sakerna var, men honvar ändå inte jobbig. Det kändes inte påträngande. Eller så var det hennes vackra ryska brytning som fick mitt hjärta att smälta, eller bara det att hon var så elegant och rysk. Mina fördomar om ryska kvinnor har tidigare sträckt sig till att de är prostituerade, medan jag har haft mer utvecklade fördomar om de ryska männen. Men min rysklärare, och den här kvinnan, har fått mig att dra slutsatsen att de ryska kvinnorna är vänliga, leende, vackra och eleganta. Ingenting gör mig så lugn som de. Jag skulle vilja spela in dem på band när de pratar och sedan lyssna på deras lugna mjuka stämmor när jag har svårt att sova.
Det fanns mycket spännande där, hursomhelst. Ska springa dit igen och titta lite mer, det var så fascinerande. Nu köpte jag ett ryskt nässelte och en choklad som hon sa var mycket stor, känd och populär i Ryssland. Det kände fantastiskt. Choklad är alltid bra, och nässlor, det har jag alltid haft en särskild koppling till. Nettel i nettelblad betyder egentligen nässlor, så ryska nässelteer måste ju sägas vara jag i ett nötskal.
Bredvid kassan fanns en skål med karameller i glada papper. Hon tog upp några och gav mig, som en gratis liten gåva.
"De här karamellerna är väldigt vanliga smaker, sådana som de flesta vågar sig på", sa hon. (i hade pratat lite tidigare om att många nyfikna kom in i butiken, men att betydligt färre köpte något).
Men nu när jag har kommit hem och tittar närmare på pappren till karamellerna, är jag mycket misstänksam. På en av dem finns nämligen en kräfta på omslaget. Eller om det är en hummer, artbiologi har inte alltid varit min kopp med te, direkt. Och jag förstår inte. Skaldjurssmak? Försökte hon få mig att känna mig trygg när jag äter den, så att jag sedan ska chockeras?
Smakas ska den så småningom. Men inte just nu.
Fortsättning följer.
4 Comments
ÅH, det känns lite som Bertie Botts Beans!
ello. maj nem is ivanka. am frrom rössja.
men ivanka är tydligen inte ett ryskt namn, så där sprack min dröm om den ultimata hej-nu-vet-du-vem-jag-är-frasen.
Hihi, fan va awesome! 🙂