Far far och jag blir kvar

Så far de några dagar, mina kära, de som kan vara lediga. På äventyr såväl som uppdrag. Själv är jag kvar i mitt norr, med mina långa dagar på sjukhuset (en utmärkt anledning för mig att inte bli anestesiolog: att 07.30-17-dagar helt enkelt inte är min melodi) och med kvällar fyllda av romanredigering.

 

Såhär i efterhand förstår jag förresten inte riktigt att jag skrev ett helt romanutkast i november. På något sätt känns det som att jag borde haft så mycket annat för mig. 
Jag tror det finns en särskild frekvens i min hjärna, som tar emot något särskilt slags signaller. Så att när normala människor tog lunch, den där novembermånaden, tog jag skrivsession. När normal människor låg i sängen en söndag och tittade på teve, stapplade jag med plågsamt tung höggravid kropp till cafét i Ålidhems centrum (ett sådant där litet stadsdelscentrum, ni vet) för att skriva några timmar.
För att såhär är det, den bittra sanningen: det enda sättet att få saker gjorda, är att göra dem.
Enda sättet att skriva en bok, är att skriva den. Den dyker inte upp av sig själv.

Nu sitter jag här med hundrafemtio sidors finputseri och imponeras och frustreras i ett. Meningar som ger mig rysningar av välbehag och meningar som ger mig rysningar av irritation.
Men det finns där i alla fall, på papper.
Berättelsen om en ö, och om en mördad katt, och om ensamhet, och moderskap, och vänskaper, och om kakor och fläderblomste.

Och om hur vissa sorters grillkorv doftar i skymningen en julimånad. Om allt det handlar den där berättelsen jag skrev i november medan min son sparkade som om han ville vråla åt mig att släppa ut honom.

Det är bra grejer faktiskt.