Min fiende heter Peppa Pig.

 

Jag älskar dem. Det ska man veta, det börjar liksom där. Min två-och-ett-halvtårsdotter och min sexmånadersklump till son. Älskar hur hennes ögon tindrar när de möter mina och hon lägger huvudet på sned och försöker truga i mig mat. Älskar hans godmodighet – hur han kan börja skratta för sig själv även om man lämnar honom helt ensam i ett rum. Hur hans skrattgrop kommer fram, då, den där han ärvde av sin pappa. Hälften av sin pappas gener, hälften av sin pappas skrattgropar, det är så han jobbar.

Och vissa dagar älskar jag till och med kaoset. Ensam hemma en kväll med två barn, någon gång när jag skickat iväg mannen på äventyr, det är nästan lika exalterande utmattande som att gå med anestesijouren. Hela tiden någon mindre eller större katastrof som väntar. När lugnet plötsligt uppträder passar man på att äta middag, för man vet att det kan dröja innan det kommer nästa gång.

 

Men.

Men.

Det finns dagar när jag inte älskar någonting alls.

Mest för att jag inte kan sänka min standard. Så mycket lättare livet skulle bli, om jag bara kunde sänka min standard.

 

Som när sonen har feber och har skrikit var femte minut hela natten (men jag är pigg, so no worries där, jag sover i ett annat rum) och vi upptäcker på morgonen att oj, det är visst midsommar, då är dagis stängt, där ser man, och jag i stället för att sitta och läsa statistik och lära mig Excel för min forskning hittar mig själv hemma med en man som behöver sova med sonen och en dotter som är hemma, väldigt mycket hemma, och jag stålsätter mig och kräver hög standard.

Inte ska jag vara mamman som struntar i min dotter nu och bara jobbar med mina grejer. Jag har tusen andra dagar, tusen alla tillfällen.

 

Jag plockar fram leksaker. Jag kommer med idéer. Jag hämtar filtar till alla gosedjuren, enligt de order jag ges. Jag konverserar. Jag läser Pettsonböcker. Jag råkar ta gosedjurskaninens filt och blir utskälld efter noter.

Sedan kommer det. Ofelbart. Orden jag inte vill höra.

”GRIS! TITTA GRIS!”

För att Peppa Pig på youtube är bättre än alla mammor just nu.

Jag tvekar. Inifrån sovrummet hörs en snarkande man och en snarkande bebis.

”Njaaaae”, säger jag.

Hur många timmar kan barn titta på grisar på engelska på youtube utan att man fuckar upp deras språkutveckling? Eller bara gör dem till ickemotionerande, hjärnslöa tevefanatiker?
”PAPPA VISA GRIS!”, protesterar barnet och är redan halvvägs in i sovrummet.

Jag kastar mig mot datorn.

 

Standard, standard, standard.

Men jag sänker den, tvingas ständigt sänka den, för det där som kallas pragmatism.

 

Peppa Pig vs Nettelblad: 1-0.

Men kampen är inte över än.